Skymning

Skymning
Visar inlägg med etikett böcker. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett böcker. Visa alla inlägg

5 december 2012

Gamla böcker

Jag skulle berätta vilka gamla böcker jag hittat i hyllorna

Kartor tyckte jag visst var intressant, för jag har kvar båda två från skoltiden.

Bergvalls Atlas har exakt det upplägg som Mikael Niemi beskrev i "Populärmusik från Vittula". Skåne får hela första sidan, medan alla de norrländska landskapen presenteras översiktligt på ett uppslag längre fram. Det är knappt att jag hittar centralorten i min egen hemkommun.


Annars är den bra med topografi och både landskaps- och länsgränser tydligt markerade.


Den historiska atlasen visar vikingatåg, korståg och andra folkvandringar. Man ser översikter på befolkningens och järnvägsnätets tillväxt här och där. Geografiska upptäckter, koloniernas uppdelning och befolkningstäthet kan man också fördjupa sig i. Bra är att kunna se olika länders gränser under olika århundraden. Jag ser att Jämtland och Härjedalen blev svenskt redan 1645 och undrar varför det knorras om det fortfarande.


Mina egna böcker i geografi, historia och samhällskunskap har jag inte kvar, men pappas. 

Hans geografibok är fullspäckad med intressanta beskrivningar och bilder i svart-vitt. Där kan man läsa de mest häpnadsväckande beskrivningar: "I norr bo de ljushåriga, lugna flamländarna, som tala nästan samma språk som holländarna. I söder bo de mörkhåriga, livliga vallonerna, som tala franska."

Det är väl inte konstigt att vi har djupt rotade fördomar...


Pappas gamla historiebok från 1936 är riktigt spännande. 
En berättelse har rubriken "Nordens folk och land på 800-talet" och börjar så här: "Låt oss göra ett besök på en storbondes gård en vinterkväll omkring 800." Fortsättningen är som hämtad ur en spännande äventyrsroman och kryddad med fornnordisk gudatro. 

Ett annat kapitel börjar så här: "Det drar ihop sig till oväder." Sedan följer en berättelse om inbördeskriget som slutar med Linköpings blodbad. 

Den boken ska jag nog läsa igenom ordentligt vid tillfälle.


Pappas Läsebok för folkskolan, tryckt 1924, är den jag läste med störst intresse när jag var barn. Där finns allt från sagor om asagudar till kungar och krig, livräddning, uppfinningar, poesi och konstverk.

Man får lära ordspråk också. Här är några som man sällan hör numera:
- Allvar och gamman falla väl samman
- Den varder två gånger glader, som på stenen sitter

- Ofta ligger ormen under rosenbusken
- Munvig är bättre än snutfager.

Jag har sparat några gamla romaner också. Här är exempel på sådana: 
- Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige av Selma Lagerlöf, 1934
- De tre musketörerna av Alexander Dumas, 1943
- Vem vill ha Liseli av Johanna Böhm, 1946
- Det osynliga bandet av H J Kaeser, 1947

Överraskningar
Till min stora överraskning hittade jag ett par intressanta böcker om min hembygd som jag fått i present för länge sedan
  • Den ena är "Ur lappmarkens bebyggelsehistoria V, Sorsele 1671-1821" av Ossian Egerbladh, 1967.
  • Den andra är "Sorsele forntid och nutid. Socknens historia skildrad på uppdrag av Sorsele kommunal-fullmäktige". Redigering av David Nyström, 1972.

De två böckerna ska jag granska ingående i vissa avsnitt. De kan tillföra värdefulla uppgifter till min släktforskning. På farfars sida fanns förfäder från dessa trakter.

Antikt
Mina allra äldsta böcker är två små uppslagsböcker, som utgör "Förklaringar över 23.000 främmande ord och namn m m i svenska språket, tillika med deras härledning och uttal", utgifven av D:r C.M. Ekbohrn 1868.

Över huvud taget är jag märkligt förtjust i ordböcker och uppslagsböcker av olika slag. Det finns åtskilliga såväl gamla som nya uppslagsverk, bevingade ord och uttryck, främmande ord i svenskan, synonym-ordböcker och ordlistor i mina hyllor.

4 december 2012

Gå i barndom

Nu har vi också fått lite snö. Äntligen!
Då är det mysigt att sitta inne i värmen och gosa.

Sedan jag röjde i bokhyllorna i våras, hittar jag många intressanta gamla böcker, men någon sagobok tycks jag inte ha kvar. Jag hade förstås inte så många.

Nu när jag börjat tänka på saken, minns jag att mamma brukade sjunga för mig. Det var rara visor som "Sov du lilla videung" och "Mors lilla Olle". Det var fint.

 


I radion var det mycket sagor, som jag lyssnade på.

Den där Grodan Boll och Kalle Stropp var särskilt kul.

Att de såg ut så här, tänkte jag mig inte alls. De var mycket större och rundare och såg nog nästan lite farliga ut. 


Min fantasi fick bra träning av att lyssna i stället för att titta på bilder i sagoböcker.


Uppläsningarna ur Pelle Svanslös tyckte jag också om. Helst skulle det handla om Maja Gräddnos också.
Tant Brun, tant Grön och tant Gredelin och han den där fabror Blå var inte riktigt intressanta.

 
När jag började läsa själv, var det roligast med mycket bilder i böckerna och helst skulle de vara tecknade. En stor favorit var Plupp. En annan var Barna Hedenhös. Jag läste alla böcker jag kunde komma över.














Barna Hedenhös reste runt till olika ställen i världen och gjorde bra saker. Den här bilden minns jag än. Barna Hedenhös var minsann annat än Pippi Långstrump och alla de där fåniga typerna, som mina småsyskon fick se på TV. Det var tuffare sagor på min tid, tycker jag.

Sådana böcker lånade jag hem från skolan så fort jag lärt mig läsa ordentligt. Det gick fort. Men så hade vi en bra läsebok också.


"Läsebok för folkskolan" hette boken. Där stod det mycket riktigt att "far ror" och "mor är rar". Det stämde ju precis.

Ja, jag började faktiskt i folkskola. Året var 1958. På den tiden skulle man vara sju år när man började skolan. Det dröjde visst till femte klass tror jag, innan det ändrades till enhetsskola för att senare kallas grundskola.



Den allra första bok jag har kvar från skoltiden är sångboken och den har använts flitigt. Vi sjöng ofta tillsammans mina syskon och jag. Mamma och pappa stämde in också. De kunde fler sånger i boken, som de lärde oss.
Det fina med den boken är att det finns noter till alla sånger, så utan särskild ansträngning fick man lite hum om noternas betydelse och kunde hålla reda på de olika stämmorna. 

Inför julen sjöng vi alltid "Staffan var en stalledräng" riktigt hurtigt och
"Ho-si-an-na, Da-vids so-on! Vä-äl-sig-na-ad va-re-e han!" i stämmor.
Vi tyckte själva att det lät riktigt vackert.

Nu ser jag fram emot att få lyssna på de vackra julsångerna igen.

(Bilderna är lånade från olika förlag, antikvariat o dyl som bjuder ut gamla böcker på internet.)