Ljusterapi

Nu gäller det att brassa på med allt man har i vintermörkret så att det blir lite ljusare.

Finaste adventsstjärnan ska alltid sitta i vardagsrummet. Med livet som insats klättrar jag upp och monterar den mellan de enorma fönstren och fyller ut med glitter över rutorna.

 

Bland kökets alla gardiner och blomkrukor ställer jag upp två adventsstakar.

Min äldsta adventsstake tycker jag allra bäst om och placerar i arbetsrummet.

Medan jag testar glödlampor och drar förlängningkablar tar Lillan plats framför datorn. Stolsitsen hålls i alla fall varm.

Ute hänger en liten krans på ytterdörren.

Egentligen hade jag tänkt hänga upp en ny krans, men kunde inte avstå från

de rara, små kottarna med den tafatta rosetten och klocka i mitten. 

Med den på plats, blir det advent på riktigt.

Det börjar lacka

Nu kan det inte vara många tomtenissar kvar i Norges adventskalender. Den har jag helt missat, men hinner se våra klappsnappare då och då. Den är riktigt bra så här långt . . .



Nu trängs ljus och stjärnor i alla fönster. På jobbet tänder vi ljus på borden till fikat.
Hemma törs jag inte tända några levande ljus. Tänk så illa det skulle kunna gå om Lill-rufsan sveper sin yviga svans över en ljuslåga!

Hon tar plats på köksbordet och finaste julduken.

Den har jag faktiskt varpat och vävt alldeles själv.

Lillan står för tindrandet.

Skymning

Man kan gå ut av många olika anledningar. Idag gick jag en sväng i mitt bostadsområde bara för att se verkningarna av den senaste tidens regn och blåst. Det såg verkligen visset ut och låg drivor av löv överallt. Man kunde lätt halka och slå sig illa i någon trappa eller backe.

Det slutade med att jag lämnade bostadshusen bakom mig och gick upp till Masthuggskyrkan. Där uppe på berget hade blåsten sopat rent över klipporna och träden var helt kala. Att ta fram kameran och fota då sedan solen gått ned kändes lite dumt, men jag knäppte några kort ändå. Det visade sig bli flera tjusiga siluetter mot kvällshimlen. 



De kala träden såg ganska vackra ut i det lilla ljus som var kvar

I huvudsak var det nog stadens ljus man såg i riktning mot norr

 

Västerut syntes de sista resterna av dagsljuset över Hisingen