Tiden går

Väldigt vad tiden går ibland. Den passerar utan att jag kan komma på något minnesvärt. 
Det blir bara en massa grå vardagar efter varandra fyllda med arbete. Sedan skyndar jag hem, äter och sjunker ned i soffan framför TVn. Många kvällar hittar jag inget sevärt.

Då knåpar jag med mina anor i släktträden i stället. Ofta söker jag uppgifter i kyrkböcker, men sedan gäller det att dokumentera allt jag hittat också. Jag skriver i släktträdet, lägger in bilder och kontrollerar i statistiken så att inget går snett. Det vore ju genant om en mor står skriven som jämnårig med sin dotter. Sånt händer lätt om man vänder på ett par siffror.

Tänk så lustiga namn de hade förr i tiden, de som inte hette Andersson, Persson och Jonsson förstås.

Stenbock, Kåse, Brask, Skytte, Lood, Walleria, Tjäder, Mineur, Repplerus, Kyle, Swebelius och Poth. Det låter nåt!

Några är släkt, men de flesta är ingifta.

Jag har en förfader som kallades Blomster som soldat. På fotografiet av honom ser han verkligen inte ut som någon blomma. Han var en storvuxen man med yvigt skägg och polisonger som stod ut som kvastar kring ansiktet.

Andra kan se fantastiskt väl bibehållna ut trots ett hårt liv. En sådan var Sofia Magdalena. Hon var 'n Stark Nils Petter Johanssons yngsta dotter och blev lika omtalad som sin far. 

Nog ser hon bister ut kring munnen, men ögonen är pigga som en ekorres och visst ser hon frisk och stark ut. Man hittar en del berättelser om sådana människor på historiska websidor. Då tickar timmarna snabbt iväg, så intressant som det kan vara.

Sparat

Det är en konst att spara sina egna Pelargonier också. Den här växte sig stor och fin i fjol, så den ville jag verkligen behålla.

Jag tittade till den med jämna mellanrum under vintern och droppade lite vatten i jorden. Ändå torkade den ihop helt, så att man inte kunde ana minsta lilla liv. När våren kom plante-rade jag om den lika omsorgs-fullt som de andra och började vänta.

Efter lång tid kom enstaka blad längst ut på några kvistar. Den såg för bedrövlig ut. För att fylla ut tomrummet nedtill, satte jag ett par Lobelia där.

Den konkurrensen verkade uppmuntrande, för då satte Pelargonian fart och vecklade ut sina vackra blad med vita kanter. Den växte så att den börjat likna en liten buske. När blomningen kommit igång, var den helt översållad av små rosa "fjärilar". De är formade som violer och håller länge. När de blommat över torkar de ihop så fint, att de inte alls ser skräpiga ut heller.  

Nu tog jag in mina Pelargonier tidigt den här hösten, för att inte riskera någon olycka p g a en tillfällig frostknäpp. Det var nog tur det, för frostnätterna har varit många.

Hittat

Kan någon begripa hur någon kan kasta något så vackert?

Jag hittade den här jättevackra Pelargonian i en stor, gemensam kompost i slutet av september i fjol. Då var det hög tid att ta in alla Pelargonier eftersom det kunde bli nattfrost precis när som helst.

Naturligtvis tog jag hand om den, hittade lite jord och en kruka. Den klarade sig över vintern och blev nästan ändå vackrare i år. Den fick färre blommor men fler och kraftigare blad. Det blev en utmärkt balans.

Det här är minsann inte den enda Pelargonia jag har räddat till fortsatt liv. Jag hittade flera stycken den hösten. Några hade redan tagit skada av frosten och dog, men andra klarade sig. Det har varit så roligt att se dem ta nya tag igen och utvecklas.