Tiden går

Väldigt vad tiden går ibland. Den passerar utan att jag kan komma på något minnesvärt. 
Det blir bara en massa grå vardagar efter varandra fyllda med arbete. Sedan skyndar jag hem, äter och sjunker ned i soffan framför TVn. Många kvällar hittar jag inget sevärt.

Då knåpar jag med mina anor i släktträden i stället. Ofta söker jag uppgifter i kyrkböcker, men sedan gäller det att dokumentera allt jag hittat också. Jag skriver i släktträdet, lägger in bilder och kontrollerar i statistiken så att inget går snett. Det vore ju genant om en mor står skriven som jämnårig med sin dotter. Sånt händer lätt om man vänder på ett par siffror.

Tänk så lustiga namn de hade förr i tiden, de som inte hette Andersson, Persson och Jonsson förstås.

Stenbock, Kåse, Brask, Skytte, Lood, Walleria, Tjäder, Mineur, Repplerus, Kyle, Swebelius och Poth. Det låter nåt!

Några är släkt, men de flesta är ingifta.

Jag har en förfader som kallades Blomster som soldat. På fotografiet av honom ser han verkligen inte ut som någon blomma. Han var en storvuxen man med yvigt skägg och polisonger som stod ut som kvastar kring ansiktet.

Andra kan se fantastiskt väl bibehållna ut trots ett hårt liv. En sådan var Sofia Magdalena. Hon var 'n Stark Nils Petter Johanssons yngsta dotter och blev lika omtalad som sin far. 

Nog ser hon bister ut kring munnen, men ögonen är pigga som en ekorres och visst ser hon frisk och stark ut. Man hittar en del berättelser om sådana människor på historiska websidor. Då tickar timmarna snabbt iväg, så intressant som det kan vara.

Ställa tillbaka

Hur var det nu man skulle göra? Ställa tillbaka saker och ting - även tiden. Det bör betyda att man vrider visarna bakåt en timme. Ja, jag är en person som vill se hur långt lidet det är på dagen och då behövs visare på urverket. Digitala klockor visar bara siffror, blinkar och har sig. De ger ingen tydlig indikation på om det är lunchdags, bråttom att hinna med bussen eller tid att gå och lägga sig.

Nu bör alltså tiden bli normal. Det vore fint om det medför att jag vaknar i tid på morgnarna, åtminstone ett tag framöver, fastän inga solstrålar kommer att leta sig in mellan persienner-na förrän till våren. Min katt skulle kunna göra en insats, men hon är alldeles för hänsynsfull och gör inga ansatser att väcka mig. Ändå vet jag att hon håller ett vakande öga på mig, för det händer att jag ser henne ligga på någon höjd (byrån exempelvis) och vänta på att jag ska vakna. Hon är ju angelägen om att få frukost.

Hon är ett pålitligt sällskap min katt. På kvällarna är hon med vid PCn, skymmer bildskärmen med sin yviga svans och genar över tangent-bordet för att ligga i knät och gosa. Blir det för långtråkigt, tar hon en tupplur på skrivbordskanten. Då jag insuper lite spänning och äventyr med någon kriminalserie på TV, vilar hon sig på soffans ryggstöd. Hon ska alltid ha bästa utsikten.