Storvilt på tomten

Inte skulle det ha hjälpt att ha kameran i ett snöre hängande kring halsen - inte ens att ha den i handen tror jag. Händelsen var så oväntad att jag satt alldeles perplex. Men nog skulle jag ha velat fånga detta storvilt på bild.

Jag satt djupt försjunken i en tjock roman av Maeve Binchy, när det hördes ett tungt klampade, som av en häst. Djuret närmade sig förvånansvärt snabbt och plötsligt kom det precis bakom buskaget där jag satt. Fram kom en älg stormande runt husknuten. Den girade smidigt förbi hus, buskar, träd och blomrabatter och sprang bort över ängen.

Då först kom jag på fötter och sprang i den riktning älgen kommit ifrån. Som tur var fick jag se tre kvinnor stå en bit längre bort och skratta. Hade de sett älgen? Javisst, det var därför de skrattade. Det hade sett så lustigt ut. Mitt utsatta läge tycktes de inte inse. Jag satt precis intill de buskar som älgen lyckades runda, förklarade jag. Jag kunde ha blivit ihjäl-trampad! De fattade fortfarande inte. Jag gav upp. Men jag hade i alla fall tre vittnen på att en älg sprungit in på min tomt.





Först måste älgen ha hoppat över den höga häcken mot vägen, för att komma in på den här smala passagen mellan min stuga och häcken mot grannen. Se så smalt det är mellan buskaget och husknuten.

Inte kan det ha varit lätt för älgen att gira runt äppelträdet och samtigt huka under grenarna. Sedan rundade den min blomrabatt och sprang ut över ängen och bort efter vägen.

Det blev tydliga avtryck i gräsmattan, så man kan se precis var älgen sprungit. I övrigt finns inga skador, inte minsta lilla kvist eller blomma har brutits. Tänk att ett så stort djur kan vara så smidigt!

Där bakom buskarna satt jag.

Det är en trivsam plats med fin utsikt mot dammen med alla blommor framför och bakom. Varje dag slår två eller tre näckrosor ut också.



Hem & Trädgård

Härom dagen fick jag trevlig post – den lilla tidningen från bokklubben ”Hem & Trädgård”. Den bild jag har på näthinnan av min egen täppa i höstrusket är så vissen, att några vackra bilder kan vara uppiggande.

Tidningen börjar med att presentera periodens utvalda bok, som handlar om ”en vision i Ockelbo”. Det ligger lite avlägset för mig, så jag bläddrar vidare och möts av en bild på Leif Mannerström. Ytterligare en kokbok behöver jag inte, inte heller skapa i lera, brodera mera eller juligaste pysslet. Äntligen på sidan sju finner jag lockande bilder från en intressant bok och läser om ”En lisa för själen”. Den handlar om trädgårdens läkande kraft, ”att den minsta lilla täppa är en genväg till ett friskare och lyckligare liv”. Det håller jag helt med om och överväger att köpa den till någon som kan stå i begrepp att skaffa en kolonilott åtminstone.

Boken ”Vacker trädgård i vinterskrud” verkar som en utopi för mig, som inte kan vistas i min stuga under vintern. I övrigt finns det många förslag om man vill skaffa sig mera kunskaper om t ex kryddväxter, skuggväxter, klematis eller hur man renoverar gamla fönster och snickrar saker till trädgården. Gamla visdomsord kan man finna i Bondepraktikan.

Där finns också lilla rosboken, som jag köpt tidigare för att läsa under vintern. Jag har bara fyra rosor och bör lära mig lite om hur de ska skötas innan jag eventuellt skaffar fler.

Se hur fin min röda ros var förra sommaren, innan den bistra vintern 2009/10 höll på ta ihjäl den. Jag trodde att den var alldeles död och klippte ned alla grenar till marken. Tack och lov grävde jag inte upp rötterna, för mot slutet av sommaren kom ett par nya fina skott. De hoppas jag ska överleva denna vinter och utveckla sig till en ny praktfull ros så småningom.

Litet äventyr

Dagens lilla äventyr blev en tur till landet. Efter bussresan har jag en bra bit att gå genom skogen för att komma fram till stugan. Normalt brukar jag njuta av att se mig omkring, men idag var jag tvungen att se upp, egentligen titta ned på stigen hela tiden och vakta på varje steg. Stigen var helt täckt av ett tjockt lager löv och då ser man inte alla förrädiska, vatten- fyllda gropar och halkiga trädrötter eller stenar. Dessutom hade den gångna veckans oväder rivit ner en massa grenar och kvistar, som hindrade min framfart. Vad det kan vara för besynnerlig naturlag, som gör att alla grenar lägger sig tvärs över en stig i stället för längst med, förstår jag inte.

Väl framme vid stugan kunde jag se att den lilla älg, som började äta skotten på mitt körs-bärsträd, har övergått till äppelträdet. Det är vinteräpplen, så det har dröjt länge innan de blivit tillräckligt mogna. Längst upp i toppen fanns det ändå en hel del kvar till mig att plocka. En ny öppning i häcken har älgen trampat upp också.

Nu gällde det att städa undan det sista i trädgården. Jag tömde de stora lerkrukorna på jord och stuvade in så mycket som möjligt i min lilla redskapsbod. Där ryms inget mer nu, sedan jag lyfte in vattenslangar och trädgårdsmöbler. I stugan är det inte heller särskilt enkelt att ta sig fram. Där står alla Pelargoner i stora baljor på golvet. Nästa gång måste jag städa ur kylskåpet och tömma ledningarna på vatten. Köldknäpparna kommer allt tätare.

Trots kyla och regn var jag alldeles varm efter utflykten. Det är fantastiskt hur min s k allvädersdress skyddar bra i sånt här ruskväder. Väl hemma var det härligt att plocka upp alla godsaker ur ryggsäcken; äpplen, potatis, rovor, rödbetor, lök, pumpa, squash och en liten gurka. Det bästa jag kan göra nu, är väl att skriva en lista över alla fröer jag måste komma ihåg att köpa i god tid innan det blir vår och dags att så igen. 

Sparat

Det är en konst att spara sina egna Pelargonier också. Den här växte sig stor och fin i fjol, så den ville jag verkligen behålla.

Jag tittade till den med jämna mellanrum under vintern och droppade lite vatten i jorden. Ändå torkade den ihop helt, så att man inte kunde ana minsta lilla liv. När våren kom plante-rade jag om den lika omsorgs-fullt som de andra och började vänta.

Efter lång tid kom enstaka blad längst ut på några kvistar. Den såg för bedrövlig ut. För att fylla ut tomrummet nedtill, satte jag ett par Lobelia där.

Den konkurrensen verkade uppmuntrande, för då satte Pelargonian fart och vecklade ut sina vackra blad med vita kanter. Den växte så att den börjat likna en liten buske. När blomningen kommit igång, var den helt översållad av små rosa "fjärilar". De är formade som violer och håller länge. När de blommat över torkar de ihop så fint, att de inte alls ser skräpiga ut heller.  

Nu tog jag in mina Pelargonier tidigt den här hösten, för att inte riskera någon olycka p g a en tillfällig frostknäpp. Det var nog tur det, för frostnätterna har varit många.

Hittat

Kan någon begripa hur någon kan kasta något så vackert?

Jag hittade den här jättevackra Pelargonian i en stor, gemensam kompost i slutet av september i fjol. Då var det hög tid att ta in alla Pelargonier eftersom det kunde bli nattfrost precis när som helst.

Naturligtvis tog jag hand om den, hittade lite jord och en kruka. Den klarade sig över vintern och blev nästan ändå vackrare i år. Den fick färre blommor men fler och kraftigare blad. Det blev en utmärkt balans.

Det här är minsann inte den enda Pelargonia jag har räddat till fortsatt liv. Jag hittade flera stycken den hösten. Några hade redan tagit skada av frosten och dog, men andra klarade sig. Det har varit så roligt att se dem ta nya tag igen och utvecklas.