Spinnel-Anna och 'n Stark-Nils Petter

Att sammanställa morfars släkt från Västerbotten borde vara enkelt.
Han kom ju från Spinnel-Anna-släkten, som redan var utforskad. Snart upptäckte jag att hans anor på mödernet var från 'n Stark-Nils Petter Johansson, en lika väl utforskad släkt.

Det var väl bara att läsa innantill i släktböckerna?

Ingenting kunde vara mer fel.

Oäkta

Redan då jag skulle notera ursprunget till morfars namn, törnade jag på samma problem som i mormors släkt. Där var också en okänd far. Dessa "oäkta" barn förekom ofta i slutet av 1800-talet, då ogifta kvinnor hade laglig rätt att anteckna "barnet som sitt" och inte behövde uppge namn på barnafadern. Det fanns inga möjligheter till spekulationer så där slutade den grenen.

Intressanta kvinnoöden

Det visade sig att tidigare släktforskare hoppat över varje liten detalj om flera kvinnor i släkten. Jag hittade ett par tvillingsystrar, som hade otur med män. Nästan samtidigt fick de två barn vardera. Den ena kvinnan var förlovad, men blev övergiven. Fästmannen smet sin kos helt enkelt. Den andra blev gift med en man, som kom långt bortifrån. I släktboken står att han var kopparslagare. Det var han inte alls, bara född i Kopparbergs län. Det är skillnad. Man måste läsa noga i kyrkböckerna!

En annan kvinna saknade ursprung helt och hållet. Jag tragglade mig bakåt från vigseln år 1887 via sex, sju pigtjänster tills jag hittade mamman i Lycksele socken. Hon var en ogift kvinna som födde upp tre barn helt ensam såvitt jag kan se. Nog var det starkt av en ensam kvinna att reda sig med tre barn i slutet av 1800-talet.

Ytterligare en kvinna född 1822 saknar ursprung i släktboken. Hur det kan komma sig förstår jag inte, för jag hittade hennes anor ganska lätt. Bland dem fanns män som dött i Finland år 1740 respektive 1742. Därför misstänker jag att de stupade i krig. Det hoppas jag kunna undersöka närmare.

Soldatforskning

På flera ställen i släktträdet ser jag namn som avviker från de vanliga Andersson, Jonsson, Nilsson och Persson. Då finns det anledning att se efter om de varit soldater och använt soldat-namnet som släktnamn. Det verkar stämma på de personer jag undersökt hittills.

Närmast i tiden är Rydman, som var soldat i Västerbottens fältjägarkår under tolv år innan han övertog hemmanet i Olofsberg. Hans far hade också varit soldat och tagit namnet Lundström. Några andra soldater i släkten var Poth, Spinnel och Brummer.

Soldatforskning känns ganska svårt. Först ska man gissa vilket regemente personen kan ha tillhört och ungefär när i tiden. Sedan gäller det att hitta generalmönsterrullor och identifiera sin soldat. Jag har lyckats några gånger och kommer att göra nya försök, särskilt när det gäller några som verkar ha stupat i krig. 

Nybyggare

Mest vanligt förekommande bland morfars anor är nybyggare och bönder. De levde under en tid och i en trakt där det fanns utrymme att bryta ny mark och idka jordbruk. Jag misstänker att jordarna var bra där vid kusten.

En annan sak att lägga märke till, är att många har omnämnts som särskilt starka och dristiga på olika sätt. Det var troligen egenskaper som behövdes för att klara av den svåra uppgiften att bryta ny mark och föda en stor familj. Både i Spinnel-Annas och Stark-Nils Petters släkter 
har flera personer blivit omskrivna för sin styrka, sitt mod och påhittighet i svåra och rent av farliga situationer. I det avseendet har även ett par kvinnor utmärkt sig. Den ena är natur-ligtvis Spinnel-Anna själv, men också Stark-Nils Petters yngsta dotter Sofia Magdalena.

Spinnel-Annas historia:  http://hem.passagen.se/storsandsjo/historia.htm



Sofia Magdalena Nilsdotter, född 1832
http://www.wigo.se/index.php/Sofia_Magdalena_Nilsdotter

En aning om anorna

Tänk hur fort en månad kan svepa förbi. Så går det när man har roligt, men det har jag inte alltid haft. Jag har släktforskat, och det kan vara mycket frusterande ibland, särskilt när jag inte hittat vissa anor eller bildväxlingarna på datorn gått långsamt.

Släktgrenen Hedblad på mormors sida behövde ett avslut.

Var kom den äldste Hedbladaren ifrån egentligen?

Johan 'Jon' Jonsson kom som masmästare från Lanhögdan, Gåsborn när han gifte sig med Christina 'Stina' Eriksdotter i Grythyttan. Lanhöjden visade sig vara en höjd vid Motjärns-hyttan i Nordmarks socken, Färnebo härad, Värmland. Det bör ha varit en ypperlig plats för att gå i lära till masmästare. I Färnebo dopbok fann jag äntligen Johans födelse 1702-02-13 med Jon Soneson från Saxån som far. Saxåhyttan är också mycket gammal (känd sedan 1540), så det fanns traditioner i yrket. Tyvärr noterades inte mödrar i socknens första födelsebok.

Jon Jonsson verkade som masmästare i Grythyttan till år 1757, då han flyttade med Stina och de två sönerna till Arboga. Där erhöll han burskap och tog sig namnet Hedblad.

Sönerna hittade jag så småningom som bruksinspektorer vid något av bruken i Hedemora. Den äldste sonen Johan blev sedan brukspatron på Stadra inom Nora bergsförsamling i Närke.

Den andre sonen Eric är min ana. Han gifte sig med en flicka på orten Maria Catharina Schröder och flyttade med familjen till Båtsta herrgård väster om Borlänge, där han drev gästgiveri vid färjeläget över Dalälven. De fick många barn, hela dussinet fullt. 

 

Maria var barnbarn till den välbärgade handelsmannen Nyberg i Hedemora och en koppar-slagarfamilj i Köping. Hennes far Casper Schröder född 1720 hade arbetat hos Lars Månsson 

Nyberg där han träffat dottern Maria Christina, som blev hans fru. De bosatte sig i Köping och Casper antogs som soldat 983 Ulf i Västmanlands regemente. Efter tio år blev han utkommen-derad till kriget i Pommern, som varade i sju år. Han kom tillbaka med hälsan i behåll, för familjen utökades med en son ett år senare. I stället dog Casper i Karlskrona året därpå 1765. Tyvärr finns ingen uppgift om varför vissa soldater miste livet just där. 

Soldatforskning i generalmönsterrullor

Vad menas med kopparslagarfamilj i Köping?

Släkterna Schröder och Schultz

Casper Schröder var son till kopparslagarmästare Stephan Schröder och hans första fru Dorotea 'Dordi' Schultz. De vigdes år 1716, så de måste ha varit födda i slutet av 1600-talet. Det finns inga noteringar om var Stephan Schröder kom ifrån eller när han fick burskap i staden. Stephan hade en gesäll Baltzar Schröder, som bör ha varit släkt. Medlemmar i familjerna Schröder och Schultz var ofta boende på samma plats och sågs som faddrar till varandras barn o dyl. Dordi dog troligen före 1733.

Dordi var dotter till Casper Schultz Påvelsson från Nyköping och hans andra hustru Anna Barck Jonsdotter. Casper Schultz flyttade till Köping ca 1670 och gifte sig med Anna år 1674. Casper levde till 1710 och Anna Barck till 1716. Casper blev omskriven på detta sätt: "Kopparslagare till yrket; bisittare i stadens rätt 1678-1683; stadskassör 1679; kämnär 1680; kyrkovärd 1684; rådman 1685, hvilket stadfästes genom landshöfdingens bref s.å.; de hospitalsfattiges före- ståndare 1689 och preses på kämnärskammaren 1694. Schultz eller »Mäster Casper», som han oftast kallas, synes, att döma af alla de förtroendeuppdrag med hvilka han hedrades, hafva varit en framstående och högt ansedd man i staden, och hvarhelst han förekommer i de gamla handlingarna får man af hans uppträdande intrycket af en allvarlig och kraftfull personlighet."

Några olika släkter Schröder och Schultz har invandrat till Sverige. Därför kan man inte 
förutsätta släktskap utifrån efternamnet. I Nyköping har det funnits en kopparslagare David Schultz, som levde till 1657. Det är väl inte alltför långsökt att gissa på släktskap i det fallet.

I brist på kyrkböcker längre tillbaka än tidigt 1700-tal, om ens det, är jag mycket nöjd med all information jag hittat om dessa släktgrenar.   

(Ett tidigare inlägg om dessa släkter: http://elnaelvin.blogspot.se/2011/01/rotter.html)

Julbetraktelse

Tomtetanta har lämnat över allt arbete till yngre förmågor och varit helt ledig inför julen i år. Hon har bara julstädat och pyntat till sig själv nu. Julklappar köptes och julkort skrevs utan jäkt och stress.

Idag gjordes en rond för att summera julen i grannskapet.

Det har varit mindre bjäfs och glitter i grannarnas fönster än förr om åren. De flesta släcker sina stjärnor och ljusstakar inför natten och behåller bara balkongernas ljusslingor tända nattetid. De kanske sparar på elen.

Utanför tantens port har någon fyllt en urna med granris och dekorerat med röda band. Det var ett väldigt trevligt initiativ. På gården ståtar en gran med ljus-slingor. Gårdstomten skötte den detaljen inför advent, precis som han brukar.

Före jul föll mycket snö och klädde staden i fluffiga drivor. Det såg mycket lovande ut. Strax kom töväder, som orsakade halka och trafiksvårigheter.

 

På julafton blev tantens katt väldigt störd av snöras, som slog mot fönsterplåten. Den ville varken äta eller leka med kulor och möss, låg bara och deppade hela dagen. Hon var mest i hallen och i badrummet, som är längs bort från alla fönster.

Först på juldagen var kisse sitt rätta jag igen. Hon busade extra mycket med matte och lät sig väl smaka av godbitar i sin skål.

Nu är revbensspjällen avgnagda och grytan med ris-grynsgröt tömd. Det får bli mera lättsmält mat ett tag framöver.

Härom dagen slutade kaffebryggaren fungera. En ful, gammal bryggare togs fram och räddade julefriden. Då finns anledning att gå ut och trängas på mellandags-rean. En ny apparat måste köpas, för tanta är en riktig kaffemoster också.

 God fortsättning!

Sortera mera

Se upp, så att du inte missar nåt viktigt!

I förrgår gick jag till pappersinsamlingen med en kasse full av reklam. På två dagar har det kommit så här mycket post, utöver ett par räkningar också. Jag bläddrar gärna igenom några reklamblad, men nu har det kommit onödigt många den senaste månaden.

Man får verkligen sortera och kontrollera noga, för att inte missa ett välkommet julkort eller en trevlig tidning, som den här till exempel.

Koloniträdgården väntade jag inte nu och hade så när missat den härom veckan, röd och grann som den var.

Nu tände många bilder och artiklar liv i förhoppningarna på fin vår och sommar nästa år. Det behöver man verkligen efter en lång, mörk höst och mitt uppe i smällkalla vintern med mycket snö.

Tidigare var Koloniträdgården fylld av tips på hur man skulle bekämpa en massa ohyra, som jag inte hade en aning om att de fanns eller har behövt se skymten av sedan heller. Efter flera år blev det viss uppryckning och nu har tidningen blivit riktigt intressant med omväxlande artiklar och mycket foton. 

Jag njuter av vackra bilder på blomsterarrangemang och ser ett recept på nyponmarmelad. Det vill jag prova. Sedan läser jag om vinbärsrankor. Det verkar finnas några kärnfria sorter, som är härdiga till zon 4-5. Tänk om jag skulle köpa mig en planta eller åtminstone en blå-bärsbuske. Nåt nytt vill jag satsa på.

Jag läser om vackert arrangerade julblommor också. Mina advents- och julkaktusar har blommat tidigt i år. Julstjärnor har också en given plats. Nu ska jag komplettera med ett par hyacinter. Sedan säger det väl bara hej, så är julen kommen och förbi.  

Upprörda känslor

Det kan inte vara lätt att arbeta med utveckling i en kommun. I Göteborg verkar folk bli upprörda över än det ena, än det andra, som ska ändras.

Nyss infördes några ändringar i kollektivtrafiken. Det blev fler expresslinjer och det trodde jag skulle vara bra. Med det passar visst inte alla, eftersom det samtidigt för med sig om-läggning av några busslinjer. Vi har haft omläggningar förr, så vadå?

Jag kommer förstås ihåg den gången jag kom in från landet och inte hittade min buss i Brunnsparken. Jag rusade in på Tidpunkten och frågade var 85:an tagit vägen.
"Den finns inte" svarade damen i luckan.
"Hur då inte finns?" undrade jag.
"Den är nedlagd" fick jag till svar.
Sedan frågade hon var jag ville åka.
"Hem" svarade jag i mitt förtvivlade tillstånd.
"Var är det då?"
När jag samlat mig och talat om adressen, fick jag veta att buss 60 skulle gå dit.
Det är liksom inte riktigt samma sak att gå på en buss som det står 60 på, när det alltid har varit 85, men den kör samma väg hem, så det fungerar ju. 


Alléträd


(Foto: Tomas Harrysson. Ur Förstudie för utbyte av träd Linnégatan, Göteborg 2011-05-20)

 














När kommunens folk kom till Linnégatan för att såga ner några träd tog det hus i helsike. 
Flera närboende rusade dit och protesterade mot tilltaget. Sedan har det strömmat folk till olika gator i staden för att med egna ögon se efter om alléträden är angripna av någon sjukdom. Samtidigt skrivs artiklar och insändare i tidningarna om planerna. Ett stormöte mellan Park- och Naturförvaltningens representanter och medborgarna har också hållits på en av gatorna i Majorna. Det utföll inte heller till belåtenhet.

Jag följer debatten i facebookgruppen "Rädda Linnégatans Lindallé", som har drygt 760 medlemmar. ( https://www.facebook.com/#!/groups/raddalinnegatans/)

Kommunen anser sig ha 33.000 träd att vårda. Viss föryngring behövs nog då och då. Nu är det träden på Vasagatan, Kungsladugårdsgatan, Linnégatan, Vegagatan och Älvsborgsgatan, som ska bytas ut. Faktum är att björkarna på Vegagatan redan har tagits bort och nya träd planterades härom dagen. Jag såg inte en enda upprörd innevånare på plats. Linnégatans träd ska bytas successivt år 2013-2016. Av sammanlagt 160 träd blir det 40 per år. Samtidigt ska det göras andra förbättringar av trottoarer, cykelvägar, beläggning, rördragningar under marknivå etc.    

Trängselskatt
Den första januari 2013 införs trängselskatt och det gillar vi som cyklar och åker kollektivt.
De som kör bil är av helt motsatt uppfattning. Märkligt nog råkar visst alla bo i en stadsdel där de anser sig bli alldeles särskilt orättvist drabbade av trängselskatten. Namninsamling pågår med krav på omröstning. Lite väl sent påtänkt är det väl ändå?

Sedan några månader tillbaka finns en hög stolpe med kameror mitt i gatan strax nedanför mitt kvarter. Det ska bli intressant att se på nära håll om och hur den betalstationen kommer att påverka biltrafiken.

Min bekännelse
Tack och lov att jag inte är ensam om att reagera, när träd sågas ner.
Jag blev mäkta förskräckt när vi fick en egen trädgårdsmästare i bostadsområdet och han berättade hur han skulle gallra ut bland träden. Efter hans framfart räckte ljuset fram till gångstigar och trappor, så att det kändes tryggare att gå ut på kvällarna. Jag upptäckte också flera konstverk på väggarna.
Nästa pärs genomled jag under omläggningen av vår innergård. Alla träd och buskar togs bort för att nå ned till bottenskiktet. Sedan återplanterades inte ett enda träd på vår nydesignade gård. I stället fick vi nya, ynkligt små plantor. Den enda segern var att vi lyckats genomdriva att allt skulle vara giftfritt. Träd och buskar växte upp väldigt snabbt och är finare än de vi hade tidigare.
Förhoppningsvis ska vissa nymodigheter utmed några gator också bli bra till slut.

Gamla böcker

Jag skulle berätta vilka gamla böcker jag hittat i hyllorna

Kartor tyckte jag visst var intressant, för jag har kvar båda två från skoltiden.

Bergvalls Atlas har exakt det upplägg som Mikael Niemi beskrev i "Populärmusik från Vittula". Skåne får hela första sidan, medan alla de norrländska landskapen presenteras översiktligt på ett uppslag längre fram. Det är knappt att jag hittar centralorten i min egen hemkommun.

Annars är den bra med topografi och både landskaps- och länsgränser tydligt markerade.

Den historiska atlasen visar vikingatåg, korståg och andra folkvandringar. Man ser översikter på befolkningens och järnvägsnätets tillväxt här och där. Geografiska upptäckter, koloniernas uppdelning och befolkningstäthet kan man också fördjupa sig i. Bra är att kunna se olika länders gränser under olika århundraden. Jag ser att Jämtland och Härjedalen blev svenskt redan 1645 och undrar varför det knorras om det fortfarande.

Mina egna böcker i geografi, historia och samhällskunskap har jag inte kvar, men pappas. 

Hans geografibok är fullspäckad med intressanta beskrivningar och bilder i svart-vitt. Där kan man läsa de mest häpnadsväckande beskrivningar: "I norr bo de ljushåriga, lugna flamländarna, som tala nästan samma språk som holländarna. I söder bo de mörkhåriga, livliga vallonerna, som tala franska."

Det är väl inte konstigt att vi har djupt rotade fördomar...

Pappas gamla historiebok från 1936 är riktigt spännande. 

En berättelse har rubriken "Nordens folk och land på 800-talet" och börjar så här: "Låt oss göra ett besök på en storbondes gård en vinterkväll omkring 800." Fortsättningen är som hämtad ur en spännande äventyrsroman och kryddad med fornnordisk gudatro. 

Ett annat kapitel börjar så här: "Det drar ihop sig till oväder." Sedan följer en berättelse om inbördeskriget som slutar med Linköpings blodbad. 

Den boken ska jag nog läsa igenom ordentligt vid tillfälle.

Pappas Läsebok för folkskolan, tryckt 1924, är den jag läste med störst intresse när jag var barn. Där finns allt från sagor om asagudar till kungar och krig, livräddning, uppfinningar, poesi och konstverk.

Man får lära ordspråk också. Här är några som man sällan hör numera:
- Allvar och gamman falla väl samman
- Den varder två gånger glader, som på stenen sitter
- Ofta ligger ormen under rosenbusken
- Munvig är bättre än snutfager.

Jag har sparat några gamla romaner också. Här är exempel på sådana: 

- Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige av Selma Lagerlöf, 1934

- De tre musketörerna av Alexander Dumas, 1943

- Vem vill ha Liseli av Johanna Böhm, 1946

- Det osynliga bandet av H J Kaeser, 1947

Överraskningar

Till min stora överraskning hittade jag ett par intressanta böcker om min hembygd som jag fått i present för länge sedan

• Den ena är "Ur lappmarkens bebyggelsehistoria V, Sorsele 1671-1821" av Ossian Egerbladh, 1967.

• Den andra är "Sorsele forntid och nutid. Socknens historia skildrad på uppdrag av Sorsele kommunal-fullmäktige". Redigering av David Nyström, 1972.

De två böckerna ska jag granska ingående i vissa avsnitt. De kan tillföra värdefulla uppgifter till min släktforskning. På farfars sida fanns förfäder från dessa trakter.

Antikt

Mina allra äldsta böcker är två små uppslagsböcker, som utgör "Förklaringar över 23.000 främmande ord och namn m m i svenska språket, tillika med deras härledning och uttal", utgifven av D:r C.M. Ekbohrn 1868.

Över huvud taget är jag märkligt förtjust i ordböcker och uppslagsböcker av olika slag. Det finns åtskilliga såväl gamla som nya uppslagsverk, bevingade ord och uttryck, främmande ord i svenskan, synonym-ordböcker och ordlistor i mina hyllor.

Gå i barndom

Nu har vi också fått lite snö. Äntligen!

Då är det mysigt att sitta inne i värmen och gosa.

Sedan jag röjde i bokhyllorna i våras, hittar jag många intressanta gamla böcker, men någon sagobok tycks jag inte ha kvar. Jag hade förstås inte så många.

Nu när jag börjat tänka på saken, minns jag att mamma brukade sjunga för mig. Det var rara visor som "Sov du lilla videung" och "Mors lilla Olle". Det var fint.

 

I radion var det mycket sagor, som jag lyssnade på.

Den där Grodan Boll och Kalle Stropp var särskilt kul.

Att de såg ut så här, tänkte jag mig inte alls. De var mycket större och rundare och såg nog nästan lite farliga ut. 

Min fantasi fick bra träning av att lyssna i stället för att titta på bilder i sagoböcker.

Uppläsningarna ur Pelle Svanslös tyckte jag också om. Helst skulle det handla om Maja Gräddnos också.
Tant Brun, tant Grön och tant Gredelin och han den där fabror Blå var inte riktigt så intressanta.

 

När jag började läsa själv, var det roligast med mycket bilder i böckerna och helst skulle de vara tecknade. En stor favorit var Plupp. En annan var Barna Hedenhös. Jag läste alla böcker jag kunde komma över.

Barna Hedenhös reste runt till olika ställen i världen och gjorde bra saker. Den här bilden minns jag än. Barna Hedenhös var minsann annat än Pippi Långstrump och alla de där fåniga typerna, som mina småsyskon fick se på TV. Det var tuffare sagor på min tid, tycker jag.

Sådana böcker lånade jag hem från skolan så fort jag lärt mig läsa ordentligt. Det gick fort. Men så hade vi en bra läsebok också.

"Läsebok för folkskolan" hette boken. Där stod det mycket riktigt att "far ror" och "mor är rar". Det stämde ju precis.

Ja, jag började faktiskt i folkskola. Året var 1958. På den tiden skulle man vara sju år när man började skolan. Det dröjde visst till femte klass tror jag, innan det ändrades till enhetsskola för att senare kallas grundskola.

Den allra första bok jag har kvar från skoltiden är sångboken och den har använts flitigt. Vi sjöng ofta tillsammans mina syskon och jag. Mamma och pappa stämde in också. De kunde fler sånger i boken, som de lärde oss.
Det fina med den boken är att det finns noter till alla sånger, så utan särskild ansträngning fick man lite hum om noternas betydelse och kunde hålla reda på de olika stämmorna. 

Inför julen sjöng vi alltid "Staffan var en stalledräng" riktigt hurtigt och

"Ho-si-an-na, Da-vids so-on! Vä-äl-sig-na-ad va-re-e han!" i stämmor.

Vi tyckte själva att det lät riktigt vackert.

Nu ser jag fram emot att få lyssna på de vackra julsångerna igen.

(Bilderna är lånade från olika förlag, antikvariat o dyl som bjuder ut gamla böcker på internet.)

Ljusterapi

Nu gäller det att brassa på med allt man har i vintermörkret så att det blir lite ljusare.

Finaste adventsstjärnan ska alltid sitta i vardagsrummet. Med livet som insats klättrar jag upp och monterar den mellan de enorma fönstren och fyller ut med glitter över rutorna.

 

Bland kökets alla gardiner och blomkrukor ställer jag upp två adventsstakar.

Min äldsta adventsstake tycker jag allra bäst om och placerar i arbetsrummet.

Medan jag testar glödlampor och drar förlängningkablar tar Lillan plats framför datorn. Stolsitsen hålls i alla fall varm.

Ute hänger en liten krans på ytterdörren.

Egentligen hade jag tänkt hänga upp en ny krans, men kunde inte avstå från

de rara, små kottarna med den tafatta rosetten och klocka i mitten. 

Med den på plats, blir det advent på riktigt.

Storförbrukning

Äppelpaj är en favoriträtt

Denna höst har jag ätit många äppelpajer med vaniljsås.

Hur många har jag för länge sedan tappat räkningen på.

Här är en enkel smulpaj, som jag smaksatt med kanel och toppat med mandelflarn.

Här är orsaken till mitt frosseri i äppelpajer

Äppelträdet Filippa ger väldigt stora skördar vart annat år. I år var det ett sånt år.
Det gäller att passa på, för nästa år kommer det nog inte att bli mer än en handfull. 

Man kan inte låta nåt förfaras. Allt ska förbrukas. Det räcker till vänner och bekanta också. Sedan kan väl fåglarna och älgar komma och äta upp det som blir kvar.
Slutligen får jag plocka upp resterna från marken och slänga i komposten.

Återbruk

Lycklig är den som inte sörjer det han saknar,

utan gläder sig över det han har.          (Citat: Demokrit)

Återvinning vet nog alla vad det är - sortera ut vissa substanser ur avfall för att tillverka nya produkter. Det är storindustri numera. Flaskor och glas gjorda av återvunnet glas kan vara snygga. Det vet jag, för jag har några sådana.

Återbruk är också enkelt - använda saker om igen. Jag sparar mycket som kan vara bra att ha någon gång. Jag har askar med skruvar, muttrar, dragkedjor, knappar och förråd med masonitskivor, bräder, plåt m m som kan komma till användning när man minst anar det.

När "jordbruket" vilar, ägnar jag mig åt återbruk ibland.

För många år sedan spikade jag ihop lite spillvirke till en arbets-bänk. Den används flitigt vid sådd och plantering, slöjdarbeten, reparationer och att stå på för att nå upp, t ex för att plocka äpplen.
I somras bytte jag ut bänkskivans bräder. Nu håller den nog några år till.

Några överblivna bräder låg i förrådet till ingen nytta. Sedan jag räknat ihop brädbitarna, kom jag fram till att de räckte till en liten odlingslåda. Det var bara att såga av dem så att de blev lika långa och spika ihop dem. Den lådan har jag haft blommor i vid sidan av grönsakslandet i år.

När jag fraktade bort lite ris och kvistar till brännhögen, hittade jag flera fina brädbitar, som jag inte kunde låta bli att ta med hem.

En solig dag kände jag för att slöjda lite. När jag sågat till och putsat bräderna, hade jag lagom stora bitar att spika ihop till en liten bänk.




Jag tycker att bänken passar jättefint längst in på trappan. Där kan jag sitta under tak med mitt morgonkaffe, även om det regnar.