Nog är det för bedrövligt hur trött man kan vara. En tröst i eländet är att katten ser ut att vara lika trött. Hon bara sover och sover. Då är det säkert nåt naturligt.
Är det hösttrötthet vi drabbats av? Jag har också sovit mycket och jag har sovit som en stock nätterna igenom. Väckarklockan hör jag knappt, är närmast medvetslös när jag ska stiga upp.
Visserligen jobbade jag mycket förra veckan, men allt gick i lås till slut, så jag känner mig inte utmattad av det. Igår gick jag igenom en stor bunt med arbetsuppgifter, som jag har gruvat mig för ett tag. Jag trodde att det var mycket mer och krångligare än det var. När jag hade sorterat allt och fått en överblick, kändes det genast bättre. Det var egentligen precis som det brukar. Ingenting är särskilt svårt, bara man har klart för sig vad det gäller och får tid att koncentrera sig på uppgiften.
Det måste vara hösttrötthet som har slagit till. Tröttheten slog till med full kraft för ett par dagar sedan. Det var samtidigt med att kylan kom farande ner över landet. Kyla är inte min grej helt enkelt. Inte mörker heller. Jag får kämpa mig igenom varje vinter. Måtte det bara inte bli en sån där lång och kall vinter som i fjol.
Det är en konst att spara sina egna Pelargonier också. Den här växte sig stor och fin i fjol, så den ville jag verkligen behålla.
Jag tittade till den med jämna mellanrum under vintern och droppade lite vatten i jorden. Ändå torkade den ihop helt, så att man inte kunde ana minsta lilla liv. När våren kom plante-rade jag om den lika omsorgs-fullt som de andra och började vänta.
Efter lång tid kom enstaka blad längst ut på några kvistar. Den såg för bedrövlig ut. För att fylla ut tomrummet nedtill, satte jag ett par Lobelia där.
Den konkurrensen verkade uppmuntrande, för då satte Pelargonian fart och vecklade ut sina vackra blad med vita kanter. Den växte så att den börjat likna en liten buske. När blomningen kommit igång, var den helt översållad av små rosa "fjärilar". De är formade som violer och håller länge. När de blommat över torkar de ihop så fint, att de inte alls ser skräpiga ut heller.
Nu tog jag in mina Pelargonier tidigt den här hösten, för att inte riskera någon olycka p g a en tillfällig frostknäpp. Det var nog tur det, för frostnätterna har varit många.
Kan någon begripa hur någon kan kasta något så vackert?
Jag hittade den här jättevackra Pelargonian i en stor, gemensam kompost i slutet av september i fjol. Då var det hög tid att ta in alla Pelargonier eftersom det kunde bli nattfrost precis när som helst.
Naturligtvis tog jag hand om den, hittade lite jord och en kruka. Den klarade sig över vintern och blev nästan ändå vackrare i år. Den fick färre blommor men fler och kraftigare blad. Det blev en utmärkt balans.
Det här är minsann inte den enda Pelargonia jag har räddat till fortsatt liv. Jag hittade flera stycken den hösten. Några hade redan tagit skada av frosten och dog, men andra klarade sig. Det har varit så roligt att se dem ta nya tag igen och utvecklas.
Nu har jag haft träningsvärk i två dagar. Igår var det
speciellt ansträngande att gå i trappor. Det gjorde lite
ont i knäna och kändes ansträngt över huvud taget i
benen. Idag hade jag spänningar i de små, ytliga musk-
lerna ganska högt upp på bröstet.
Allt berodde på dansträningen i måndags. Först övade vi ett par grekiska ödanser med mycket gung i knäna för att det skulle se mjukt ut. Sedan tränade vi en väldigt vacker Hasapiko. Då försökte jag sträcka på mig och se spänstig ut, även när man skulle göra djupa nigningar och sträcka ut benen än hit, än dit. Efter paus blev det livligare danser från Bulgarien och då inriktade jag mig bara på att hänga med i alla turer och brydde mig inte om stilen. Så sent på kvällen är det mest svettigt och tröttheten känns av.
Nog är det ganska fantastiskt att man får träningsvärk av att dansa internationell folkdans. Det är så roligt med dessa danser, att jag tar i mer än jag skulle gjort i vilken annan motionsform som helst.
Den här sommaren har jag insett hur viktigt ett grönsaksland är som terapi. Det berodde bl a på att jag fick mycket senare semester än vanligt.
På kvällar och helger prioriterade jag skötseln av mitt lilla grön-saksland, rensade ogräs och tog en smakbit av primörerna. Det var så avslappnande och höll förvänt-ningarna uppe på fina skördar längre fram.
Då glömde jag allt annat för några timmar, andades frisk luft, hörde fågelkvitter och vindens sus i träden. Mina rörelser blev mer stillsamma och jag kände ingen stress alls.
Vänner och bekanta har undrat hur jag får så mycket grönsaker i mitt lilla land. Det knepet avslöjar jag gärna. Jag sår bara lite i korta rader av många olika sorter. På det sättet är det nästan alltid något ätbart att plocka. Dessutom hinner jag äta upp det mesta medan det är färskt och får inga bekymmer med förvaring av stora skördar.
Nu är det dags att starta en blogg igen. Det var ett par år sedan sist.
Den här gången ska jag inte begränsa mig till ett ämne, utan göra reflektioner och presentationer av allt som känns intressant för dagen.
Det kan bli glädjeskutt, lite gnäll, frågor och funderingar.
Jag har lagt kepsen på hyllan för i år, men har inte släppt tankarna på den sommar som varit. Dagar med solsken behövde jag keps på långa promenader, i trädgården och grönsakslandet. Annars blev jag lätt yr i bollen. Nu ska håret få växa ner i nacken. Annars fryser jag om den.
Kan det vara ålderstecken?
