Vårbruk

Nu finns det hur mycket som helst att göra i koloniträdgården. Som tur var, fick vi soligt
och fint väder den här helgen också. Jag röjde bort mer ris ur rabatterna och klippte ett par häckar. Särskilt häcken ut mot vägen behövde ansas från alla grenar som vuxit rakt ut åt sidorna. Jag hann också med den extra trevliga uppgiften - att plantera något lite.

Penséerna är inköpta och planterade i kruka vid trappan.
Det är min signal till alla att jag
har börjat åka ut till stugan.

Visserligen har det blivit modernt med små penséer i år, men jag lyckades hitta den gamla vanliga, stora modellen i färgerna gult och någonting mörkt.

Förhoppningsvis ska de bli så här fina när de slår ut.




Jag piffade till rabatten vid stugans södra sida också. Den väggen har fått ny panel, som jag målade förra sommaren. De låga blommorna klarade sig bra trots byggställningar och stegar, men av den gamla Clematisen har inte synts ett spår. Nu var det dags att plantera en ny.

Jag hittade en fin Clematis Madame le Coultré på Hornbach.

Den ska kunna bli tre, fyra meter hög och blomningen ska pågå under tre månader enligt etiketten.

Blommorna ska bli stora och vita med lite gult fluff i mitten. Det är precis min dröm.

Med en stor portion tur kanske den blir nästan lika vacker som på det här fotot, åtminstone om några år.  




Det verkar kanske som om jag arbetat mycket hela helgen, men jag satt minsann helt stilla i solstolen och bara njöt långa stunder. Man måste ju få njuta av arbetsinsatsen och se hur fint det blir allt eftersom. 
  

Kolonin vaknar

Vi har fått vatten!
Alla åker ut till kolonin för att övervaka påsläppet av vatten. Det gäller att vrida huvudkranen rätt och ha täta vattenledningar inför årets påsläpp av vatten. Man är alltid lite rädd att något ska ha frusit sönder under vintern.

Är allt som det ska, börjar det klucka härligt i rören och inget droppar på fel ställe. Nu kan man sätta på stora vattengrytan och värma vatten till disk, använda toaletten och tvätta sig ren efter djupdykning i rabatterna.

Det var strålande sol, så jag firade med nybryggt kaffe i bästa solstolen.

Utsikten var lika tråkig som vanligt så här års - kvistar, löv och vissna blommor sedan i fjol.


Det här är ett ståtligt gräs, som brukar se väldigt dekorativt ut i kanten av min damm. De vissna bladen runt om, har varit vackra Funkior (Hosta).


I bakgrunden skymtar min Schersmin-buske och kala träd.


Det är bara att hämta sekatören.
Nu ska stänglarna klippas av och
samlas ihop. Det blir snabbt trångt
i komposten.  


Kroppen är ovan vid alla rörelser. Ryggen känns klen och det tänjer konstigt på baksidan av låren. Högra handen blir trött av allt klipp med sekatören. Borde nog smörja upp den lite.

Jag tar rast och går runt till andra sidan av huset. Har man sett! Där är några blommande krokusar!
Det är inte så märk-värdigt egentligen, men jag blir glad.

Nu gäller det att inte överanstränga sig första dagen. Jag är nöjd med min insats och packar ihop.

På väg till skogen stannar jag upp en stund. I den här sluttningen ska det komma vitsippor.
Än dröjer det nog ett tag.

Kanske att jag ser en liten, liten blåsippa bland löven. Synvilla eller önskedröm?

Inte tid att stå och filosofera mera.
Skynda längst stigen genom skogen.
Bussen väntar inte.

Det tar bara en kvart till busshåll-platsen. Jag hinner ändå njuta. Nog
är det bra härligt att våren kommit!

Nu ska jag köpa fröer och ny jord. Penséer bli vackert i en kruka vid trappan och ...

Ja planerna bara väller fram.

Ut till landet

Det blåser. Ganska mycket också. Det tycker jag är bra, för då torkar det upp på landet.
Jag vill ju inte halka omkring i lera eller sjunka ner i gräsmattan som om den vore en myr. 

Vägen ut gick riktigt bra. De kala pinnarna till träd i skogen skyddade hyggligt mot blåsten.

                                                             


Visst är det lite kul med stengärdsgårdar mitt i skogen?

De slingrar sig fram nästan överallt. 

Nu syns de särskilt bra mellan kala buskar och träd.

När jag reflekterar över det, skenar fantasin iväg till forna tider som jag inte vet någonting om egentligen. Vilka var det som bodde här en gång för länge sedan?
Varför samlade de ihop stenar och la upp dem på detta sätt?
Var det något som skulle skyddas, hägnas in eller markera gränser?
Ingen verkar veta.

Dags att lyfta blicken och se solen lysa över klipporna.       

Det är vackert.

Lurad och besviken

Visst är allting för sent den här våren?

Enligt mig så borde det finnas små blommor här och där. Någon enstaka liten krokus eller scilla åtminstone. Men jag har då inte sett en enda hittills. Ungefär så här har det sett ut vid den här tiden förr om åren.

Dessutom skulle vi få sol den här helgen. Av det löftet blev inget. I stället regnar det.

Solen borde ha lyst, så att man blivit rent bländad av att titta på vita krokusar.

Jag ser varken sol eller krokusar någonstans. Jag känner mig verkligen lurad.