Vävstuga

I mitt bostadsområde har vi en länga med baracker, som ska rivas. De är så skamfilade att man definitivt håller med om att de bör bort. Varför de byggdes en gång för länge sedan, kommer nog ingen ihåg, men de blev ett tacksamt tillhåll för olika fritidsaktiviteter för oss boende. Där har varit snickarverkstad, målarbod, vävstuga, trumkurs, gitarrspel, bordtennis, konstateljéer av olika slag och vet inte allt. 


Själv har jag tillbringat åtskilliga timmar i vävstugan. Vi var ett litet gäng från 1995 och framöver som varpade, drog på och vävde så dammet yrde. Skaparglädjen stod högt i tak, skulle man kunna säga.

Allt eftersom lyckades vi ordna mer och bättre utrustning, så det blev riktigt välordnat och effektivt att väva där, även om det var trångt.



Sedan vidtog vandaliseringen. Det blev skateåkning i korridorerna och dörrar sparkades in. Då ville man inte vara ensam i lokalen. Förvaltningen bytte lås och nycklar så man knappt visste om man kunde komma in från en gång till en annan. Föresten så hade vi nog vävt så många trasmattor, handdukar och löpare att det räckte för åtskilliga år framöver.  

Nu har jag inte vävt nånting på jättelänge, men vill gärna ta upp den hobbyn igen. Om det blir några andra lokaler för vävning står skrivet i stjärnorna. Det ska i alla fall göras en enkät-undersökning om vilka behov och önskemål om gemensamhetslokaler vi boende har. Just nu undrar jag om det finns utrymme för magasinering av all utrustning. Så fina vävstolar med alla tillbehör får man inte tag på hur som helst.

Ekiperat mig

Kläder är verkligen ingenting jag köper i onödan.

Det är så jobbigt!

Fastän jag är väldigt ”normal” (genomsnittlig) på längd, bredd och i vikt, så passar inte damkläder på mig.

Dambyxor verkar vara sydda till kropp med stor mage, men platt stjärt och ben tunna som tandpetare.

Linningen har ingen kontakt med midjan heller

 

När jag bläddrar bland de så kallade jeansen, finns det inga sådana, bara byxor i blandmaterial med strech. De påminner skrämmande mycket om de elastabyxor man hade på 1960-talet. De var också så där trånga att man nästan var tvungen att ligga ner för att få dem på sig.

Jeans ska vara av denim, dvs stadig 100% bomull vävd i kypertbindning, med raka byxben och linning i midjehöjd.
De ska ha fem fickor (inkl myntfickan), hällor för skärp och nitfärstärkningar. Uppfylls inte de kriterierna, ska byxor inte kallas ”jeans”.

Svettig och uppgiven på min väg ut från ett provrum fick jag se ett par riktiga jeans bland herrkläderna.

Expediten påstod att de jeansen inte fanns i någon tillräckligt liten herrstorlek till lilla mig. Men jag envisades med att vilja prova de minsta då. De var för små! En storlek större passade perfekt. Jag kan sträcka på mig, böja mig och sitta ned, utan att det stretar och drar konstigt någonstans. Benen är raka och ligger snyggt över bootsen.

Dessutom är dessa jeans mycket välsydda med förstärkning av linningens insida och fickor i matchande tyg. Även om det bara är jag som ser det vackra tyget på insidan, så ger det färgglada och mönstrade tyget en extra tillfredsställelse.

(För att inte anses göra reklam eller förtala någon viss firma, har jag illustrerat med foton från ”Stockphoto” och ”fotoakuten”.)