Uppföljning

Det kom ett foto ...      

Norman Hill, Pelican Rapids Otter tail County, Minnesota, 1949

... och ett till

Norman Hill, view south





En vänlig dam i USA har skickat foton av några släktingar där och berättat lite om hur det var när hon växte upp. Inte var det några stora skillnader egentligen. Det var mycket snö och kallt vissa vintrar. Under en tid åkte barnen skidor till skolan. Det har ju jag också gjort.

Jag har bara haft kontakt med några få släktingar till dem som utvandrade för drygt hundra år sedan. De har berättat att intresset för Sverige är stort bland ättlingarna där. Därför tror jag att det slinker in en och annan läsare av min blogg just därifrån. Antal besök från utlandet toppas av USA. Besöksstatistiken ser ut så här nu:

USA, 128

Ryssland, 37

Storbritannien, 36

Norge, 36

Tyskland, 24

Finland, 18

Singapore, 18

Danmark, 9

 

Under hösten fick vi följa det lilla gänget i TV-programmet ”Allt för Sverige”, som tävlade om att få träffa sin släkt här. Så urbota dumt att tävla om en sån sak! Nog borde alla få träffa sin släkt, när de ändå var här. Annars var det trevligt att följa deras resa och höra vilka intryck de fick av olika platser och företeelser som de kom i kontakt med.

Visst vore det intressant att resa runt och se några av de platser där

förfäderna bott och följa vägar som de kan ha färdats?

Julängel

Där svävar en ängel i julekväll

över snöhöljd jord, under stjärnströdd päll.

Den svävar fram över hav och land.

Där skimrar ett sken, var den lyfter sin hand.

Merry Christmas and

a Happy New Year

   

Joyeux Noël                                                                                                                      God Jul och

et Bonne Année                                                                                                                Gott Nytt År

Frohe Weinachten und

ein Glückliches Neues Jahr

Det börjar lacka

Nu kan det inte vara många tomtenissar kvar i Norges adventskalender. Den har jag helt missat, men hinner se våra klappsnappare då och då. Den är riktigt bra så här långt . . .



Nu trängs ljus och stjärnor i alla fönster. På jobbet tänder vi ljus på borden till fikat.
Hemma törs jag inte tända några levande ljus. Tänk så illa det skulle kunna gå om Lill-rufsan sveper sin yviga svans över en ljuslåga!

Hon tar plats på köksbordet och finaste julduken.

Den har jag faktiskt varpat och vävt alldeles själv.

Lillan står för tindrandet.

Regn och rusk

"Varning för mycket höga vattenflöden i Halland och Västra Götaland" sa nyhetsuppläsaren i Rapport alldeles nyss. Det är vad vi fått höra vecka efter vecka nu. En och annan gång har jag hört frasen "klass-ett-varning" och rent av "klass-två-varning" när det väntats orkanbyar. 

När det regnar och blåser går jag inte ut med kameran. En del personer har i alla fall skickat in bilder till GöteborgsPosten. Här ses några klipp från läsarbiler i GP.

Nu klämde nyhetsreportern i med en "klass-tre-varning" för att Ätran håller på svämma över. Då blir det nog så här i trädgårdarna intill.

Mitt i stan har det flödat regn-vatten över gatorna. Det behövs stövlar för att inte bli blöt om fötterna. Med stark vind var det rent av svårt att hålla sig upprätt. Jag kände mig lätt som en fjäder då jag sveptes över torget härom dagen. Det var ren tur att jag fick tag om en stolpe att hålla mig i.

Ner till kajen bör man inte gå.

Man kan ju knappt se var kaj-

kanten övergår till bråddjupt hav.

Jag undrar hur båtar kan lägga till

eller hur många som har slitit sig.

Nog är det förunderligt att det

inte blivit fler olyckor i stan.

Suck och klagan

Vilken arbetsam höst det har varit. Därför gjorde jag nog klokt i att ta en paus från bloggen. Man kan ju inte engagera sig fullt ut i allt.

På jobbet började en hel hop nyanställda i stort sett samtidigt. Det tog på. Strax därefter fick jag en präktig höstförkylning. Det förskonades jag ifrån i fjol, så det var väl dags igen. Märk-värdigt vad det tog tid att återfå krafterna. Jag var trött länge. Det är först nu det känns som om jag orkar med som vanligt. Inför spurten fram till jul, kan det förstås behövas.

Kattstackarn hade en släng av kräksjuka tidigare i höst. Att hon hostar upp hårbollar ibland, är jag van vid, men det här var nåt annat. Det var så synd om grynet då och hon tyckte att det var sååå pinsamt. Jag måste rycka ut direkt och torka bort det där otrevliga noga, innan hon kom till ro igen. Hoppas att hon får vara frisk i fortsättningen.

Ute har vi haft skitväder rent ut sagt. Som det har regnat! Vi haft hårda vindar om och om igen och lite orkanbyar därtill. Man får trösta sig med att vi sluppit kyla. Då blev det ingen snö däremot, så det är mörkt nästan jämt.

Försöker jag lysa upp någonting i omgivningen med en kamerablixt, så vad får man då se?

Annars har jag nog kommit en bit på väg med viss uppröjning. Jag tog tag i det här med abonnemang och kundförhållande till alla möjliga leverantörer. Nu är nog det mesta uppsagt och jag slipper en massa erbjudanden, som jag är måttligt intresserad av. Dessutom har jag sagt upp mitt dyra internetabonnemang och ska byta till ett av de alternativ som erbjuds via bostadsbolaget. Det ska bli spännande, dels att se om det klaffar med omkoppling av dator, telefon och allt, dels om det blir lite bättre fart på kommunikationen.

Visst ska ett och annat kunna bli bättre framöver. Novemberkaktusen slog ut när den skulle och jul-stjärnan är på plats. Några dagars ledighet kring jul och nyår brukar göra gott.

Sedan kan man tillåta sig att se fram emot en ny vår.

Vävstuga

I mitt bostadsområde har vi en länga med baracker, som ska rivas. De är så skamfilade att man definitivt håller med om att de bör bort. Varför de byggdes en gång för länge sedan, kommer nog ingen ihåg, men de blev ett tacksamt tillhåll för olika fritidsaktiviteter för oss boende. Där har varit snickarverkstad, målarbod, vävstuga, trumkurs, gitarrspel, bordtennis, konstateljéer av olika slag och vet inte allt. 


Själv har jag tillbringat åtskilliga timmar i vävstugan. Vi var ett litet gäng från 1995 och framöver som varpade, drog på och vävde så dammet yrde. Skaparglädjen stod högt i tak, skulle man kunna säga.

Allt eftersom lyckades vi ordna mer och bättre utrustning, så det blev riktigt välordnat och effektivt att väva där, även om det var trångt.



Sedan vidtog vandaliseringen. Det blev skateåkning i korridorerna och dörrar sparkades in. Då ville man inte vara ensam i lokalen. Förvaltningen bytte lås och nycklar så man knappt visste om man kunde komma in från en gång till en annan. Föresten så hade vi nog vävt så många trasmattor, handdukar och löpare att det räckte för åtskilliga år framöver.  

Nu har jag inte vävt nånting på jättelänge, men vill gärna ta upp den hobbyn igen. Om det blir några andra lokaler för vävning står skrivet i stjärnorna. Det ska i alla fall göras en enkät-undersökning om vilka behov och önskemål om gemensamhetslokaler vi boende har. Just nu undrar jag om det finns utrymme för magasinering av all utrustning. Så fina vävstolar med alla tillbehör får man inte tag på hur som helst.

Ekiperat mig

Kläder är verkligen ingenting jag köper i onödan.

Det är så jobbigt!

Fastän jag är väldigt ”normal” (genomsnittlig) på längd, bredd och i vikt, så passar inte damkläder på mig.

Dambyxor verkar vara sydda till kropp med stor mage, men platt stjärt och ben tunna som tandpetare.

Linningen har ingen kontakt med midjan heller

 

När jag bläddrar bland de så kallade jeansen, finns det inga sådana, bara byxor i blandmaterial med strech. De påminner skrämmande mycket om de elastabyxor man hade på 1960-talet. De var också så där trånga att man nästan var tvungen att ligga ner för att få dem på sig.

Jeans ska vara av denim, dvs stadig 100% bomull vävd i kypertbindning, med raka byxben och linning i midjehöjd.
De ska ha fem fickor (inkl myntfickan), hällor för skärp och nitfärstärkningar. Uppfylls inte de kriterierna, ska byxor inte kallas ”jeans”.

Svettig och uppgiven på min väg ut från ett provrum fick jag se ett par riktiga jeans bland herrkläderna.

Expediten påstod att de jeansen inte fanns i någon tillräckligt liten herrstorlek till lilla mig. Men jag envisades med att vilja prova de minsta då. De var för små! En storlek större passade perfekt. Jag kan sträcka på mig, böja mig och sitta ned, utan att det stretar och drar konstigt någonstans. Benen är raka och ligger snyggt över bootsen.

Dessutom är dessa jeans mycket välsydda med förstärkning av linningens insida och fickor i matchande tyg. Även om det bara är jag som ser det vackra tyget på insidan, så ger det färgglada och mönstrade tyget en extra tillfredsställelse.

(För att inte anses göra reklam eller förtala någon viss firma, har jag illustrerat med foton från ”Stockphoto” och ”fotoakuten”.)

 

Från ovan

Det är ganska fantastiskt hur mycket i min trädgård som är gåvor, hittat i en kompost eller bara har dykt upp som från ovan.

Nyfiken som jag är, låter jag ofta små skott stå, för att få se vad det blir av dem sedan. På det viset har jag bekantat mig med många ogräs. De kan vara riktigt söta som små plantor, för att senare utveckla sig till förskräckliga tistlar e dyl. Så har jag lärt mig vad man bör skynda sig att rensa bort genast. 

Andra plantor uppskattar jag mycket och välkomnar. Det kommer ständigt Akleja, Fingerborgsblommor, Solrosor, Vallmo m m på de mest oväntade ställen.

Det går åt en del tid på våren att ta hand om dem och flytta plantorna till mera lämpliga ställen, men det är kärt besvär.

Fingerborgsblommor passar fint tillsammans med rosor.

  

Den här plantan, som dök upp för ett par år sedan, kan bli ett fint Körsbärsträd. Något sådant ville jag inte ha just där, så jag körde över skotten med gräsklipparen varje gång de kom upp.

I år tänkte jag om och lät plantan ta sig fritt. Den utvecklade sig bra och överraskade mig med små, röda, söta körsbär. Det var ju verkligen lyckat, så nu har jag ordnat stadigt stöd och ser fram emot goda skördar i framtiden.

En annan okänd buske visade sig förra sommaren och har vuxit kraftigt i år. Nu kan man vara ganska säker på att det är en Klibbal. Ett sånt träd passar inte så bra i min trädgård och definitivt inte strax intill Anoniahäcken. Grenarna på den sidan har jag redan klippt bort.

Så länge klibbalen är så här liten stör den inte, men den har ingen trygg framtid hos mig. En flytt ut i skogen kan bli lämpligt. 

Det får bli en mindre krävande växt här, förslagsvis en vacker perenn.

Marmelad av Aronia

Efterfrågat recept

Nu undrar många vad man kan göra av Aronia och ber om recept. Marmelad är vad jag tänker göra härnäst. Det påstås nämligen att man bör ha haft bären i frysen först och det är precis där jag har dem nu. Jag frös in mycket i plastbyttor av olika storlekar. 

Aroniamarmelad anses passa i många olika sammanhang. Man kan ha den till morgongröten, på pannkakor, som smaksättning av youghurt och fil, i parfait eller till ostbrickan.

Här är ett vanligt recept som jag tänker prova först.

1,5 liter bär

3 dl vatten

6 dl socker

3 tsk vaniljsocker

3 stjärnanis

2 kanelstänger

saft från en citron

Hetta upp bär och vatten. Koka på svag värme i ca 20 min eller tills bären går sönder.

Blanda vaniljsocker med strösocker och rör ned det i grytan. Tillsätt stjärnanis, kanel och citronsaft.

Låt blandningen koka ytterligare   ca 20 min tills den blir lite simmig.

Skumma marmeladen och koka upp den igen, innan den hälls upp i syltburkar. De bör gärna vara upphettade i skållhett vatten.

Man kan blanda i andra ingredienser som nypon, äpplen, plommon eller en skvätt rom. Det tänker jag inte göra nu. Först vill jag prova det här grundreceptet.

Aronia

För några år sedan blev jag med aroniahäck. Den är friväxande och har tagit sig bra. Bladen är vackra, blommor och bär likaså. Busken blommar i maj med vita blommor. Bären bildas i september i stora klasar, som är väldigt enkla att plocka. De bär som blir kvar äter fåglarna (mest starar) upp. Det är tur det, för annars kan grenarna brytas av tyngden från alla bär.

Jag har kommit fram till att Aroniabusken har sitt ursprung i Nordamerika, där den använts som medicin av indianerna.

Under 1800-talet kom den till Ryssland och spreds vidare till Europa. I öst har den använts mycket för att ge färg åt andra produkter, till och med textilier.

Aronia nådde Sverige som prydnadsbuske på 1980-talet.

Först testade jag rå saft av dessa bär blandat med vatten och en liten tesked socker. Jag pressade den mörkt röda saften ur bären med en gammal präktig potatispress. Det är riktigt läskande med den bitter-syrliga smaken tycker jag, men inte särskilt hållbart. Ett bättre alternativ är att koka saft, sylt, gelé och marmelad av bären. Dessutom bör man kunna baka en bärpaj att äta med vaniljsås. Det ska jag absolut prova.

Det är säkrast att arbeta med plasthandskar och rostfria kärl och redskap, för Aronia färgar av sig väldigt lätt.



Väntar man tills bären har mognat till max (innan fåglarna tar dem) smakar Aronia bra naturellt. Att äta några bär varje dag ska hålla en frisk och kry hela vintern, sägs det. Därför har jag fryst in mycket. Det blir nog gott med Aroniabär i naturell youghurt och fil.

Aronia är vitaminrik och innehåller mycket antioxidanter. Den har använts som allmänt antiseptiskt medel, i förebyggande syfte mot magsår, cancer i tjocktarmen, leverskador, urinvägsinfektion och inflammation i ögonen. Aronia lär motverka åderförkalkning och stärka svaga blodkärl. En viss blodsockersänkande effekt kan vara bra mot olika typer av diabetes. Klarar Aronia ens en bråkdel av allt det där, bör dessa bär vara ett självklart tillskott.

Här ses Aronia med kart och en fin fjäril på besök 

På hösten får Aronia lysande röda blad

 

Hur gick det med älgen?

I fjol hade jag besök på min tomt i kolonin av en älg. Jag såg den stå och äta skott av mitt körsbärsträd tidigt en morgon. Det råkade vara den sista helgen jag sov över i stugan. Älgen kom tillbaka senare och åt flitigt av mina äpplen också. Det märktes tydligt av alla spår i gräsmattan att den hade tjuvat av min frukt.

Senare fick jag höra berättas hur en älgko med två kalvar promenerat över min tomt sent på hösten. Det var min närmaste granne som såg dem genom sitt köksfönster.

I somras hade vi nästan närkontakt älgen och jag, då den sprang över min tomt. Nu sågs vi igen för en vecka sedan. Då satt jag på trappan och vilade lite efter arbete i grönsakslandet. Jag reste på mig och blickade plötsligt rakt in i ögonen på en älg. Den var precis på väg in till mig, men tvärvände och sprang bort.

Här kommer bildbevis, för jag gick in och hämtade kameran.

Älgen hade stannat till en bit bort, så jag lyckades få en bild. Men det blev bara en enda. Hon hörde mina tassande steg och sprang upp på kullen. 

Vi sågs flera gånger igen, då jag tog en promenad runt kullen. Älgen gömde sig bakom träd och buskar, så några fler foton lyckades jag inte ta.

  

En granne längre bort i området har också haft besök och lyckats fotografera ett par älgar.

Det här är en av hennes bilder.

Några grannar och jag har jämfört våra erfarenheter och kommit fram till att årets älg är en ung ko. Hon verkar hålla till i den skog som ligger på vår sida av koloniområdet, eftersom hon hommer från det hållet varje gång.

Måtte hon bara inte äta upp resten av mitt körsbärsträd.

Lön för mödan

Hur gick det med odlarmödan i år?

Blandat skulle jag vilja påstå, men ganska bra till slut.

Det började med att jag ställde ut alla mina ståtliga Pelargonior på den inbyggda altanen för att de skulle få mera ljus. Där har jag många fönster men ingen värme, så ett par frostnättar slog påpassligt till och tog död på dem allihop. Det var flera års fröjd för ögat som gick för-lorad. Man kan tappa sugen för mindre.

Grönsakslandet hade jag rensat och förberett lite sådd i. Det skulle bli ärtor, bönor, mangold, rödbetor, morötter, majrovor, squash och lök. Bärbuskarna fick en extra giva med naturgödsel. Jag strödde till och med lite aska runt basen.

Några självsådda blommor fick stå kvar. Det var liljor och vallmo. Med CD-skivor hoppades jag skrämma bort kråkor, skator och annat otyg.

Av majrovor och squash har inte synts ett spår. Det var kanske dåliga frön. I stället lyckades jag med kålrabbi för första gången. Övriga grönsaker växte bra och har berikat mina mål-tider. En hel del ärtor, bönor och bär har jag fryst in. Den gula löken tog jag upp precis innan skyfallen ställde sig på kö. Löken kommer att räcka länge.

Numera har jag långa plankor nedgrävda i kanterna och det håller gräset borta. I år blev det av att slå ned några långa stolpar och spika upp ribbor på tvären utmed bärbuskarna. Det blev jättebra för de tungt hängande grenarna med svarta vinbär och björnbär.

I fjol la jag gammal tjärpapp och trätrall utmed den ena kanten för att svälta ut gräset. Nu verkar det ha fått avsedd effekt. Om orken står mig bi, ska jag kärra ut kompost där. På det sättet ska jag utöka med ytterligare ett par kvadratmeter fin jord att odla i.

Tänka sig! Jag planerar redan för nästa års odling.

Fjärilar

En dag i juli innehöll tidningens bilaga en plansch med tecknade fjärilar. Nog tyckte jag mig känna igen en och annan, men hade väl egentligen aldrig sett närmare efter hur olika fjärilar ser ut. Min granne är mera observant och välutrustad. Hon fann snabbt sin bok med foton på fjärilar och den fick jag låna. Himmel så vackra en del verkar vara!

Från den dagen har vi sett många fjärilar, som vi nog inte hade sett tidigare – åtminstone inte så ofta och så rikligt. Detta måste förevigas på bild, för vem vet om det kanske var alldeles speciellt rik förekomst här av dessa arter just den här sommaren.

Se så fina foton min granne tagit med sin kamera:



Påfågelsöga



Stor pärlemorfjäril



Amiral



Själv lyckades jag mindre bra. Det skyller jag på att jag har en billig kamera, ej avsedd för närbilds-studier, vilket framgår tydligt av den här bilden.

Det är inte lätt att fånga en fjäril på bild med vingarna i utfällt läge heller. Passande miljö har också betydelse.

Det kunde bli ganska trevliga foton ändå.

Det här är inte en fågel, utan fjärilen Amiral högt uppe i ett plommonträd.

 

Mellan skurarna

Oj vad tiden ilar!

Det blev bråttom med både det ena och det andra innan semestern tog slut.

Med hjälp av dunderlim lyckades jag laga min slipmaskin. Att den fungerar är en förutsättning för att jag någonsin ska slipa någonting alls. Som genom ett under höll regnet upp så att jag hann skrapa, slipa och måla om brädfodringen kring dörren på min bod.  

Se så fin den blev igen.

Kanske jag borde lacka om dörren också. Det återstår att se om vi kan få uppehåll några dagar när jag råkar vara ledig. Jag har mina tvivel.

Hur klarar man klädtvätt när det regnar jämt? Man chansar. Just den dag jag bokat tvätt-stugan höll det upp precis så att jag hann tvätta, hänga och ta kafferast. Sedan var det bara att slita ner all tvätt och hänga den inomhus över stolsryggar, gardinstänger och vet inte allt. 

Efter en stund blev det uppehåll och då hängde jag ut allt igen. Det gällde att vara på hugget för att få tvätten torr den dagen.

Men visst är det charmigt med livet på landet och tvätt hängande på linor kors och tvärs över tomten.