Ekiperat mig

Kläder är verkligen ingenting jag köper i onödan.

Det är så jobbigt!

Fastän jag är väldigt ”normal” (genomsnittlig) på längd, bredd och i vikt, så passar inte damkläder på mig.

Dambyxor verkar vara sydda till kropp med stor mage, men platt stjärt och ben tunna som tandpetare.

Linningen har ingen kontakt med midjan heller

 

När jag bläddrar bland de så kallade jeansen, finns det inga sådana, bara byxor i blandmaterial med strech. De påminner skrämmande mycket om de elastabyxor man hade på 1960-talet. De var också så där trånga att man nästan var tvungen att ligga ner för att få dem på sig.

Jeans ska vara av denim, dvs stadig 100% bomull vävd i kypertbindning, med raka byxben och linning i midjehöjd.
De ska ha fem fickor (inkl myntfickan), hällor för skärp och nitfärstärkningar. Uppfylls inte de kriterierna, ska byxor inte kallas ”jeans”.

Svettig och uppgiven på min väg ut från ett provrum fick jag se ett par riktiga jeans bland herrkläderna.

Expediten påstod att de jeansen inte fanns i någon tillräckligt liten herrstorlek till lilla mig. Men jag envisades med att vilja prova de minsta då. De var för små! En storlek större passade perfekt. Jag kan sträcka på mig, böja mig och sitta ned, utan att det stretar och drar konstigt någonstans. Benen är raka och ligger snyggt över bootsen.

Dessutom är dessa jeans mycket välsydda med förstärkning av linningens insida och fickor i matchande tyg. Även om det bara är jag som ser det vackra tyget på insidan, så ger det färgglada och mönstrade tyget en extra tillfredsställelse.

(För att inte anses göra reklam eller förtala någon viss firma, har jag illustrerat med foton från ”Stockphoto” och ”fotoakuten”.)