Fiffigt

Ibland känner jag mig riktigt fiffig - om jag får säga det själv. Tänk att drabbas av minnes-förlust på söndag kväll och inte komma ihåg vilka viktiga möten vi har på jobbet kommande vecka. I min almanacka har jag bara antecknat mina egna möten. Då går jag in på hemsidan där vi har vår mail, växlar över till kalendern i Outlook och läser vår gemensamma kalender. Där finns tiderna för möten i ledningsgrupp och styrelse, föredrag, personalmöte, olika arbetsgrupper, intern kurs etc.

Det låter kanske inte särskilt märkvärdigt eftersom alla har en egen kalender i Outlook och kan dela den med andra om man vill. Det är bara att dela ut behörighet till vald person, så är den saken klar. Svårare är att skapa en grupp för många personer och ordna likvärdig behörighet åt alla medlemmar.

Tidigare skrev någon ett mötesschema för t ex ett halvår. Sedan bokades lokaler och ett nytt schema skickades ut. Successivt bokades fler möten och man hittade information om intres-santa föredrag i närheten. Vissa avdelningar skickar ut egna scheman över sina mötestider och där deltar några från vår avdelning. Det blev liksom lite rörigt med alla papper, mail, information på olika hemsidor etc. Det gick inte att få en samlad bild över alla möten som vår personal berörs av på ett eller annat sätt.

Med lite egen tankemöda, registrering av vår grupp och assistans med behörigheter av IT-support ordnades en gemensam kalender. Där har jag registrerat alla kända möten som vi berörs av. Av det får vi en bra överblick och man kan lätt förstå när olika personer är till-gängliga eller upptagna. Dessutom behöver man inte skriva ut flera olika scheman att bläddra i. Nu kan vi hålla kalendern á-jour successivt på ett enda ställe.

För mycket

Är det inte lite för mycket ibland? Det tycker då jag.

Räkningar ska naturligtvis betalas. Stanna upp vid el-räkningarna och skäms för att inte ha valt. Vadå valt? Jag har minsann valt annat elbolag för flera år sedan och tänker inte byta till fast pris nu, när det rörliga priset är skyhögt. Det bör man väl göra när priset är lågt? Och så är det bokklubben som erbjuder en ganska tråkig bok. Bäst att gå in på klubbens hemsida och avboka den i tid.

Sedan är det brev från bostadsrättsföreningen om planerad fasadrenovering. ”Gå in på vår hemsida, granska de tävlande förslagen och rösta”. Det tog en hel kväll. Några dagar senare kommer brev om ny portkod. Jag som inte har lärt mig den förra utantill än. Strax därefter ska tvättstugan byggas om. ”Hämta bokningsnyckeln senast på söndag”, lyder ordern. Exakt var man ska tvätta under ombyggnadstiden förstår jag inte riktigt. Får väl ut och promenera en sväng tills jag hittar en barack längre bort någonstans.

Masthugget från ovan

Skatteverket skickar också brev. Besked om mitt lägenhetsnummer önskas. ”Gå in på

hemsidan och registrera ditt fyrsiffriga nummer.” Jag störtar ut i trappuppgången och kollar mitt nummer på dörren. Där står samma gamla tresiffriga nummer som det alltid har gjort. Jag ger upp! Två dagar senare kommer brev från bostadsrättsföreningen om att vi har fått nya lägenhetsnummer bestående av fyra siffror. Det blev ett helt nytt nummer utan likhet med det gamla.

Stora kuvert i orange färg har jag fått under många år. För en gångs skull öppnar jag det senaste och blev inte glad nu heller. Den uppskattade månadsutbetalningen kan väl ingen normal människa leva på? Dessutom är det nog bara ett uppskattat grundbelopp hoppas jag. Det tillkommer ett och annat, har jag hört.

Kan det ha något att göra med ett brev från Skandia om ålderspension från försäkring? Inte visste jag att jag hade en försäkring där. Läser och läser för att försöka förstå vad jag ska svara på egentligen. Utbetalnings-sätt, familjepension, inkomstskatt? Jag förstår inte de olika alternativen man ska välja mellan.

Efter att ha ringt och tryckt på otaliga ettor, treor, fyrkant, etta igen och stjärna under ett par minuter får jag veta att jag är nummer 14 i kön. Envis som bara jag kan vara ibland, sitter jag kvar och väntar. Det tog väl en kvart till tjugo minuter ungefär tills en vänlig tjej svarade. När hon hade förstått att jag inte är i närheten av någon pensionering på länge, kom vi överens om att jag inte behövde fylla i annat än ett förmodat pensionsår. Inte ens jag vet när det kan bli möjligt nämligen.

En kväll när det inte är något brev av det krångliga slaget att slita med, slår jag mig ned i soffan och tar del av senaste nytt på TV. Det är i stort sett bara blänkare om lite av varje, som avslutas med att man kan se fortsättningen och ett fylligare reportage på svt play eller nåt. Det var ju tråkigt att det inte fick plats under sändningstid, tänker jag. Men köra lite kling och klang med röriga bilder och reklam om ett program som ska komma nästa vecka, det har man utrymme för. 

 

Det kanske är läge att dra nåt gammalt över sig. 



Obekant faktor

Det är kul med statistik!

Ibland missbrukas statistik för att försöka bevisa en idé. Det kan irritera mig när man påstår något om vad som är normalt och inte med hänvisning till normalkurvor från någon undersök-ning, som man kan undra hur den genomförts egentligen.

Andra gånger är jag djupt imponerad över hur vissa människor klarar av att hålla en massa statistik i minnet. Då tänker jag särskilt på dessa fantastiska kommentatorer inom idrott. De minns enskilda resultat sedan många år tillbaka och berikar min upplevelse av tävlingar som jag följer. I helgen såg jag både längdskidåkning och skidskytte på TV. Visst är det givande att få höra hur enskilda tävlande lyckades för några år sedan och utvecklats successivt.

Själv har jag undrat över den statistik som finns om min blogg.


En utvandrad familjs första hus over there

Normalkurva?
USA                  66
Filippinerna      22
Norge               16
Storbritannien    9
Ryssland            8
Danmark            7
Tyskland            2
Kroatien             2
Singapore         2
Tjeckien             1
Italien                 1


 Är det svenskar i utlandet med hemlängtan, som vill läsa om hur vi har det just nu? Kan det vara ättlingar till utvandrade svenskar som vill läsa om förfädernas hemland? Eller är det rena rama misstaget att människor i utlandet råkar hamna på min blogg?

Namnändring

Från Johansson till Hedblad

Några inflyttningslängder i Grythyttan verkar inte finnas från den tid när min anfader Johan Jonsson, Jon Jansson m fl namnvarianter kom dit. Första gången han dyker upp i rullorna är när det lyste mellan ”Masmästaren Johan Johansson ifrån Longhögdan och Gåsborns förs med pig Stina Ersdotter på Heden”. Det var i oktober 1733. Då kan man anta att han var född inom Gåsborns församling och hon i Grythyttan.

Deras fäder bör ha hetat Johan respektive Eric eftersom efternamnen alltid följde faderns förnamn på den tiden, men de männen nämns inte någonstans. Ett par äldre kvinnor däremot dyker upp i hushållet, först Eric Ers enka Karin, som skulle kunna vara Christinas mor av namnet att döma. Senare finner man svärm Catharina Hansdotter från Tysslinge, men vems svärmor kan man ju inte veta säkert.

Paret fick många barn, men i husförhörsboken har bara sönerna Johan och Eric skrivits in. I födelseböckerna uppgavs familjen vara från Heden.



Bild från www.hellefors.se/kommunen



Grythyttehed eller Heden var de centrala delarna av Grythyttan. Där fanns gästgivaregård, tingsställe och flera gårdar mest tillhörande bergs-män. Grythyttan är känt långt innan Bergslagens storhetstid och numera för Carl-Jan Granqvists gästgiveri med restaurang och mysig övernatt-ning i renoverade stugor, som sägs ha varit arbetarbostäder.

Den sista anteckningen i Grythyttan är att familjen flyttat till Arboga år 1757. Där hittar man familjen med sönerna igen, men då har fadern blivit Borgare Johan Johansson Hedblad. Jag hittade flera nyinflyttade familjer där med ett extra efternamn. Namnet Hedblad är tydligen konstruerat av att paret levde och bodde på Heden i Grythyttan. Bingo igen!

Tiden i Arboga blev kort. Hustrun Stina avled i februari 1759 endast 49 år gammal och Johan i december. Där står att han blev 57 år och dog av lungsot. Då var sonen Johan 18 och Eric 16 år. Första gången jag återfann dem i vuxen ålder var vid Turbo bruk ca 14 år senare. 



Gammalt vykort från Arboga



Borgare var ursprungligen personer med burskap, dvs som hade rätt att bedriva näringsverksamhet, hantverk och handel i staden som de var verksamma i. Vilka näringar staden hade, om utrikeshandel fick bedrivas och vilka borgarna fick upphandla av, reglerades av stadsprivilegierna.

Arboga ansågs vara en betydande centralort inom Bergslagen under dess storhetstid.

Nu väntar en tuff tid för mig att söka information om vad pojkarna Hedblad gjorde de närmaste åren efter föräldrarnas bortgång. Nog hoppas jag hitta någon syster Hedblad också.

Rötter

Nu ska jag mycket kortfattat berätta hur jag hittade anfadern för den släktgren jag började undersöka förra vintern.

Mina trevande efterforskningar började med min mormor som hette Hedblad. Genom att söka uppgifter om henne, fann jag släkten ytterligare ett par generationer bakåt i Gästrikland och Hälsingland. Sedan jag nystat upp den stora familjen och dess spretiga förgreningar under 1800-talet visade det sig att den anan Nils Fredric var född 1832 i Jerna, dvs Dala-Järna. Där fanns bataljonsadjutanten Eric Otto Hedblad och släktbandet kunde säkerställas tack vare tydliga noteringar i en husförhörsbok från mitten av 1800-talet.

I en tidigare husförhörsbok hade antecknats att Eric Otto var född 1786 i Stora Tuna, men exakt var någonstans där? Först när jag hittade dödsboken, kunde jag se svaga noteringar med föräldrarnas namn och födelseorten, men tyvärr näst intill oläsligt. Där körde jag fast rejält i jakten på hans och hustrun M E Tjäders födelseorter.



Urklipp: Båtstad herrgård tecknad i ett brev av en
kringvandrande författare och publicerad i Anbytarforum

 

Jag har väl aldrig läst en massa historia om Dalarna och granskat så många gamla kartor så intensivt som då. En kväll föll min blick på orterna Båtsta och Brusbo. Skulle de spretiga bokstäverna i dödsboken möjligen kunna tolkas så?

Nu gällde det att chansa lite. Inom församlingen Amsberg fanns Inspector Eric Hedblad född 1743 med hustrun M Catharina Schröder och många barn. Det var rätt familj, men tog helt stopp där eftersom födelseort aldrig noterats. Det verkade inte heller finnas någon annan med namnet Hedblad i samma generation i Dalarna. Av kartan och historiska berättelser att döma borde det ha varit täta förbindelser inom Bergslagen på den tiden, så jag sökte i andra släkt-forskares hemsidor med anor därifrån. Då hittade jag Brukspatron Johan Hedblad på Stadra född 1741. Skulle det möjligen kunna vara en bror? Titlarna tydde väl på att de rörde sig inom samma samhällsklass? Jag mailade den värmländske släktforskaren och framkastade min hypotes. Han tyckte visst att jag hade mycket livlig fantasi, men sökte och fann min Eric född av samma föräldrar som Johan. Bingo!

Dessa pojkar Johan och Eric var dessutom de enda överlevande barnen till Masmästare Johan Johansson och Christina Eriksdotter i Grythyttan eller Jan Jansson och Stina Ersdotter, som de också kallades. Det verkar så enligt en husförhörsbok därifrån.

Men varför i allsin dar tog pojkarna efternamnet Hedblad?

Vilka anor hittade jag till kvinnorna Tjäder och Schröder?

Det kan jag berätta – en annan gång.

Svisch

Svisch, sa det, så var både jul- och nyårshelgerna över. Ändå hade jag tagit semester under mellandagarna. Väldigt vackert vinterväder och massor av snö hade vi mest hela tiden. Det knarrade så härligt under fötterna i kylan.
  









Det var mycket fyrverkerier på nyårsafton, kanske mer än nån gång tidigare - och det vill inte säga lite det.

En förklaring till svischet var kanske att jag hade ordnat en ovanligt engagerande julklapp åt mig själv. Ja, jag brukar köpa nån ny sak till jul. Det ska vara nåt som jag inte precis behöver, men har önskat mig ett bra tag. På det sättet blev det av att skaffa digitalkamera för några år sedan, bara för att ta ett exempel.
 

Denna gång hade jag beställt en prenumeration på SVAR hos Riksarkivet för att komma vidare i den släktforskning som jag började med för ett år sedan. Abonnemanget öppnades snabbt och jag fick åtkomst till gamla kyrkböcker av olika slag och mycket annat.



Så här kladdigt och besvärligt kan det vara ibland

 Därför har jag suttit med näsan intill bild-skärmen på kvällar och nätter för att se de lustiga krumelurer som ger namn och släktband åt mina förfäder, för att inte tala om mödrar. De födde barn stup i ett och fick bara behålla några få under svåra tider. Det var nog långt till doktorn och inte hade de så bra mediciner som nu.

Man leds genom olika landskap och vår historiska utveckling. Avbrotten blir många för att ta reda på vad t ex en carduansmakare gör eller vilka järnbruk som fanns i Bergslagen. Jag har bläddrat i kartor för att finna förbindelselänkar som t ex vattendrag eller gamla färdvägar mellan olika platser i hopp om att komma på vilken by en viss person flyttat till. Det finns många orter med precis samma namn, så det gäller att söka sig till rätt kommun och för-samling.

Det är roligt att leka detektiv.    

  

Go’ fortsättning!



Jul i frid

Förr hade man mycket pyssel med att skriva och skicka julkort lagom före jul.

Vid den här tiden brukade det komma ganska många, att göra trevliga arrangemang av.

Nu har vi nya kanaler. Det glittrar och glimmar i mailboxarna.

Vinterlandet

(fri tolkning av Oskar Lindbergs dikt)

 

Vackra, vita vinterland, med de vida slätter,

norrskenslågors sprak och brand uti stjärnenätter.

Den, dig en gång skådat har, håller du i minnet kvar

i ett evigt ömsint band. Vackra, vita vinterland!

Vit och fridsam jul!

önskar

Elna

Sagans land

Nu är det en dryg månad sedan kylan svepte ned över västkusten. Då låg det fortfarande ett tjockt lager färgsprakande löv på marken. Titta tillbaka på mitt inlägg den 8 november.
Strax efter fick vi snö, som till vår stora förvåning inte töat bort helt, utan har spätts på allt eftersom. Det brukar aldrig hända i Göteborg!

Som tur var hade jag med kameran på en lunchpromenad härom dagen.
Luften var kylig, men frisk och alla ljud dämpades av snön.

Snön hade fallit sakta under natten och lagt sig så fint över trädens grenar

 

...och buskar.

Kyliga utsikter



 Det gick undan när skidskyttarna svepte fram i spåren


Väldigt vad kallt

det verkade vara

i Östersund denna

helg - och mycket

snö dessutom.

Skidskyttarna

måste tävla 

under tuffa förhållanden. 

  Hemma i Göteborg fick vi tillfälligt mildare väder, men lite mera snö.

Exakt när snön föll märkte jag aldrig, utan såg bara att

det blev mer och mer för varje gång jag tittade ut.

Det såg riktigt

bistert ut inne

på vår gård.



Någon busstur lockade inte

 

... inte biltur heller






Då var det skönt

att bulla upp med

täcke i soffan och

se alla tävlingar  

på TV.

Det är stor

underhållning med

Vinterstudion.

Klappjakten har börjat

Under fikarasterna berättar alla om sina senaste jul- bestyr. Det kan vara storstädning, gardintvätt, peppar- kaksbak, julpynt, julklappsinköp, pysselkväll, jullunch och middag i olika sällskap m m. Om man vill, kan man få ytterligare några recept på pepparkakor, luccekatter, glögg och flera olika sorters julgodis. Berättelserna kan också handla om innovativa skapelser i form av advents-stakar eller granriskransar som inte tidigare skådats. Foton på underverken finns på mobil, som skickas runt fikabordet.

Det är lätt hänt att man känner sig lite otillräcklig i sällskapet. Man krymper liksom ihop. Hur kan alla hinna med så många typiska gammaldags sysslor trots heltidsarbete?  

Det tog några år att komma på hur det hänger ihop. En hade städat och fick det sagt, medan en annan hade kavlat ut pepparkakor, dock färdig köpedeg. En tredje hade dragit ut på stan med sitt tjejgäng som vanligt och passat på att käka jullunch i stället för thaimat eller vad de annars brukar äta. Någon annan hade blandat sprit och lite frukt i den köpta glöggen och vips lät det som om det hade varit rena hemkoket.

Ingen enskild person har utfört alla dessa julbestyr, som man hör om kring fikabordet, men sammantaget låter det väldigt mycket och synnerligen ambitiöst.

Måhända att jag ska berätta att jag har tvättat (vilket jag i och för sig brukar göra en gång i veckan ändå), att adventsstakarna är på plats och att hyacinterna redan är inköpta. Dessutom brukar jag koka knäck alldeles själv och laga julgröt på riktigt ris i kastrull på spisen (inget micrande här inte). Den äter jag med mandel och kanel på julaftons morgon. Det kanske räcker för att platsa i gänget som pysslig kvinna.

- Om jag nu bara kunde få en syl i vädret…