Från ovan

Det är ganska fantastiskt hur mycket i min trädgård som är gåvor, hittat i en kompost eller bara har dykt upp som från ovan.

Nyfiken som jag är, låter jag ofta små skott stå, för att få se vad det blir av dem sedan. På det viset har jag bekantat mig med många ogräs. De kan vara riktigt söta som små plantor, för att senare utveckla sig till förskräckliga tistlar e dyl. Så har jag lärt mig vad man bör skynda sig att rensa bort genast. 

Andra plantor uppskattar jag mycket och välkomnar. Det kommer ständigt Akleja, Fingerborgsblommor, Solrosor, Vallmo m m på de mest oväntade ställen.

Det går åt en del tid på våren att ta hand om dem och flytta plantorna till mera lämpliga ställen, men det är kärt besvär.

Fingerborgsblommor passar fint tillsammans med rosor.

  

Den här plantan, som dök upp för ett par år sedan, kan bli ett fint Körsbärsträd. Något sådant ville jag inte ha just där, så jag körde över skotten med gräsklipparen varje gång de kom upp.

I år tänkte jag om och lät plantan ta sig fritt. Den utvecklade sig bra och överraskade mig med små, röda, söta körsbär. Det var ju verkligen lyckat, så nu har jag ordnat stadigt stöd och ser fram emot goda skördar i framtiden.

En annan okänd buske visade sig förra sommaren och har vuxit kraftigt i år. Nu kan man vara ganska säker på att det är en Klibbal. Ett sånt träd passar inte så bra i min trädgård och definitivt inte strax intill Anoniahäcken. Grenarna på den sidan har jag redan klippt bort.

Så länge klibbalen är så här liten stör den inte, men den har ingen trygg framtid hos mig. En flytt ut i skogen kan bli lämpligt. 

Det får bli en mindre krävande växt här, förslagsvis en vacker perenn.

Marmelad av Aronia

Efterfrågat recept

Nu undrar många vad man kan göra av Aronia och ber om recept. Marmelad är vad jag tänker göra härnäst. Det påstås nämligen att man bör ha haft bären i frysen först och det är precis där jag har dem nu. Jag frös in mycket i plastbyttor av olika storlekar. 

Aroniamarmelad anses passa i många olika sammanhang. Man kan ha den till morgongröten, på pannkakor, som smaksättning av youghurt och fil, i parfait eller till ostbrickan.

Här är ett vanligt recept som jag tänker prova först.

1,5 liter bär

3 dl vatten

6 dl socker

3 tsk vaniljsocker

3 stjärnanis

2 kanelstänger

saft från en citron

Hetta upp bär och vatten. Koka på svag värme i ca 20 min eller tills bären går sönder.

Blanda vaniljsocker med strösocker och rör ned det i grytan. Tillsätt stjärnanis, kanel och citronsaft.

Låt blandningen koka ytterligare   ca 20 min tills den blir lite simmig.

Skumma marmeladen och koka upp den igen, innan den hälls upp i syltburkar. De bör gärna vara upphettade i skållhett vatten.

Man kan blanda i andra ingredienser som nypon, äpplen, plommon eller en skvätt rom. Det tänker jag inte göra nu. Först vill jag prova det här grundreceptet.

Aronia

För några år sedan blev jag med aroniahäck. Den är friväxande och har tagit sig bra. Bladen är vackra, blommor och bär likaså. Busken blommar i maj med vita blommor. Bären bildas i september i stora klasar, som är väldigt enkla att plocka. De bär som blir kvar äter fåglarna (mest starar) upp. Det är tur det, för annars kan grenarna brytas av tyngden från alla bär.

Jag har kommit fram till att Aroniabusken har sitt ursprung i Nordamerika, där den använts som medicin av indianerna.

Under 1800-talet kom den till Ryssland och spreds vidare till Europa. I öst har den använts mycket för att ge färg åt andra produkter, till och med textilier.

Aronia nådde Sverige som prydnadsbuske på 1980-talet.

Först testade jag rå saft av dessa bär blandat med vatten och en liten tesked socker. Jag pressade den mörkt röda saften ur bären med en gammal präktig potatispress. Det är riktigt läskande med den bitter-syrliga smaken tycker jag, men inte särskilt hållbart. Ett bättre alternativ är att koka saft, sylt, gelé och marmelad av bären. Dessutom bör man kunna baka en bärpaj att äta med vaniljsås. Det ska jag absolut prova.

Det är säkrast att arbeta med plasthandskar och rostfria kärl och redskap, för Aronia färgar av sig väldigt lätt.



Väntar man tills bären har mognat till max (innan fåglarna tar dem) smakar Aronia bra naturellt. Att äta några bär varje dag ska hålla en frisk och kry hela vintern, sägs det. Därför har jag fryst in mycket. Det blir nog gott med Aroniabär i naturell youghurt och fil.

Aronia är vitaminrik och innehåller mycket antioxidanter. Den har använts som allmänt antiseptiskt medel, i förebyggande syfte mot magsår, cancer i tjocktarmen, leverskador, urinvägsinfektion och inflammation i ögonen. Aronia lär motverka åderförkalkning och stärka svaga blodkärl. En viss blodsockersänkande effekt kan vara bra mot olika typer av diabetes. Klarar Aronia ens en bråkdel av allt det där, bör dessa bär vara ett självklart tillskott.

Här ses Aronia med kart och en fin fjäril på besök 

På hösten får Aronia lysande röda blad

 

Hur gick det med älgen?

I fjol hade jag besök på min tomt i kolonin av en älg. Jag såg den stå och äta skott av mitt körsbärsträd tidigt en morgon. Det råkade vara den sista helgen jag sov över i stugan. Älgen kom tillbaka senare och åt flitigt av mina äpplen också. Det märktes tydligt av alla spår i gräsmattan att den hade tjuvat av min frukt.

Senare fick jag höra berättas hur en älgko med två kalvar promenerat över min tomt sent på hösten. Det var min närmaste granne som såg dem genom sitt köksfönster.

I somras hade vi nästan närkontakt älgen och jag, då den sprang över min tomt. Nu sågs vi igen för en vecka sedan. Då satt jag på trappan och vilade lite efter arbete i grönsakslandet. Jag reste på mig och blickade plötsligt rakt in i ögonen på en älg. Den var precis på väg in till mig, men tvärvände och sprang bort.

Här kommer bildbevis, för jag gick in och hämtade kameran.

Älgen hade stannat till en bit bort, så jag lyckades få en bild. Men det blev bara en enda. Hon hörde mina tassande steg och sprang upp på kullen. 

Vi sågs flera gånger igen, då jag tog en promenad runt kullen. Älgen gömde sig bakom träd och buskar, så några fler foton lyckades jag inte ta.

  

En granne längre bort i området har också haft besök och lyckats fotografera ett par älgar.

Det här är en av hennes bilder.

Några grannar och jag har jämfört våra erfarenheter och kommit fram till att årets älg är en ung ko. Hon verkar hålla till i den skog som ligger på vår sida av koloniområdet, eftersom hon hommer från det hållet varje gång.

Måtte hon bara inte äta upp resten av mitt körsbärsträd.

Lön för mödan

Hur gick det med odlarmödan i år?

Blandat skulle jag vilja påstå, men ganska bra till slut.

Det började med att jag ställde ut alla mina ståtliga Pelargonior på den inbyggda altanen för att de skulle få mera ljus. Där har jag många fönster men ingen värme, så ett par frostnättar slog påpassligt till och tog död på dem allihop. Det var flera års fröjd för ögat som gick för-lorad. Man kan tappa sugen för mindre.

Grönsakslandet hade jag rensat och förberett lite sådd i. Det skulle bli ärtor, bönor, mangold, rödbetor, morötter, majrovor, squash och lök. Bärbuskarna fick en extra giva med naturgödsel. Jag strödde till och med lite aska runt basen.

Några självsådda blommor fick stå kvar. Det var liljor och vallmo. Med CD-skivor hoppades jag skrämma bort kråkor, skator och annat otyg.

Av majrovor och squash har inte synts ett spår. Det var kanske dåliga frön. I stället lyckades jag med kålrabbi för första gången. Övriga grönsaker växte bra och har berikat mina mål-tider. En hel del ärtor, bönor och bär har jag fryst in. Den gula löken tog jag upp precis innan skyfallen ställde sig på kö. Löken kommer att räcka länge.

Numera har jag långa plankor nedgrävda i kanterna och det håller gräset borta. I år blev det av att slå ned några långa stolpar och spika upp ribbor på tvären utmed bärbuskarna. Det blev jättebra för de tungt hängande grenarna med svarta vinbär och björnbär.

I fjol la jag gammal tjärpapp och trätrall utmed den ena kanten för att svälta ut gräset. Nu verkar det ha fått avsedd effekt. Om orken står mig bi, ska jag kärra ut kompost där. På det sättet ska jag utöka med ytterligare ett par kvadratmeter fin jord att odla i.

Tänka sig! Jag planerar redan för nästa års odling.

Fjärilar

En dag i juli innehöll tidningens bilaga en plansch med tecknade fjärilar. Nog tyckte jag mig känna igen en och annan, men hade väl egentligen aldrig sett närmare efter hur olika fjärilar ser ut. Min granne är mera observant och välutrustad. Hon fann snabbt sin bok med foton på fjärilar och den fick jag låna. Himmel så vackra en del verkar vara!

Från den dagen har vi sett många fjärilar, som vi nog inte hade sett tidigare – åtminstone inte så ofta och så rikligt. Detta måste förevigas på bild, för vem vet om det kanske var alldeles speciellt rik förekomst här av dessa arter just den här sommaren.

Se så fina foton min granne tagit med sin kamera:



Påfågelsöga



Stor pärlemorfjäril



Amiral



Själv lyckades jag mindre bra. Det skyller jag på att jag har en billig kamera, ej avsedd för närbilds-studier, vilket framgår tydligt av den här bilden.

Det är inte lätt att fånga en fjäril på bild med vingarna i utfällt läge heller. Passande miljö har också betydelse.

Det kunde bli ganska trevliga foton ändå.

Det här är inte en fågel, utan fjärilen Amiral högt uppe i ett plommonträd.

 

Mellan skurarna

Oj vad tiden ilar!

Det blev bråttom med både det ena och det andra innan semestern tog slut.

Med hjälp av dunderlim lyckades jag laga min slipmaskin. Att den fungerar är en förutsättning för att jag någonsin ska slipa någonting alls. Som genom ett under höll regnet upp så att jag hann skrapa, slipa och måla om brädfodringen kring dörren på min bod.  

Se så fin den blev igen.

Kanske jag borde lacka om dörren också. Det återstår att se om vi kan få uppehåll några dagar när jag råkar vara ledig. Jag har mina tvivel.

Hur klarar man klädtvätt när det regnar jämt? Man chansar. Just den dag jag bokat tvätt-stugan höll det upp precis så att jag hann tvätta, hänga och ta kafferast. Sedan var det bara att slita ner all tvätt och hänga den inomhus över stolsryggar, gardinstänger och vet inte allt. 

Efter en stund blev det uppehåll och då hängde jag ut allt igen. Det gällde att vara på hugget för att få tvätten torr den dagen.

Men visst är det charmigt med livet på landet och tvätt hängande på linor kors och tvärs över tomten.

Himlen gråter

 

Nog är det obegripligt hur mycket vatten det kan finnas uppe i molnen!

Regnet har vräkt ner dag efter dag. Värst var det strax före och under helgen.

Det var som om himlen grät - visade sorg och raseri över de förfärliga händelserna i Norge.

Precis så kändes det.

Storvilt på tomten

Inte skulle det ha hjälpt att ha kameran i ett snöre hängande kring halsen - inte ens att ha den i handen tror jag. Händelsen var så oväntad att jag satt alldeles perplex. Men nog skulle jag ha velat fånga detta storvilt på bild.

Jag satt djupt försjunken i en tjock roman av Maeve Binchy, när det hördes ett tungt klampade, som av en häst. Djuret närmade sig förvånansvärt snabbt och plötsligt kom det precis bakom buskaget där jag satt. Fram kom en älg stormande runt husknuten. Den girade smidigt förbi hus, buskar, träd och blomrabatter och sprang bort över ängen.

Då först kom jag på fötter och sprang i den riktning älgen kommit ifrån. Som tur var fick jag se tre kvinnor stå en bit längre bort och skratta. Hade de sett älgen? Javisst, det var därför de skrattade. Det hade sett så lustigt ut. Mitt utsatta läge tycktes de inte inse. Jag satt precis intill de buskar som älgen lyckades runda, förklarade jag. Jag kunde ha blivit ihjäl-trampad! De fattade fortfarande inte. Jag gav upp. Men jag hade i alla fall tre vittnen på att en älg sprungit in på min tomt.





Först måste älgen ha hoppat över den höga häcken mot vägen, för att komma in på den här smala passagen mellan min stuga och häcken mot grannen. Se så smalt det är mellan buskaget och husknuten.

Inte kan det ha varit lätt för älgen att gira runt äppelträdet och samtigt huka under grenarna. Sedan rundade den min blomrabatt och sprang ut över ängen och bort efter vägen.

Det blev tydliga avtryck i gräsmattan, så man kan se precis var älgen sprungit. I övrigt finns inga skador, inte minsta lilla kvist eller blomma har brutits. Tänk att ett så stort djur kan vara så smidigt!

Där bakom buskarna satt jag.

Det är en trivsam plats med fin utsikt mot dammen med alla blommor framför och bakom. Varje dag slår två eller tre näckrosor ut också.



I blåsväder

Den där nationaldagen har jag inte mycket till övers för. Mitt i skolavslutningar och andra viktiga festligheter kommer den och stör. På TV överfaller man folk på gatan och ställer frågor om varför vi har en nationaldag. Olika försök att fira den verkar ganska krystade.

Det enda vettiga jag sett, är välkomnandet av nyblivna svenskar.

Tacka vet jag midsommar! Då har vi hunnit förbereda oss på olika sätt. Man har klippt häckar och gräsmattor, rensat grusgångar och pyntat med blommor. Dessutom vet man vad man ska äta. Vissa har rent av odlat egen potatis och jordgubbar. De husliga typerna har lagt in sillen själv. En del av oss har börjat sin semester. Bara det är skäl nog att fira. Skulle midsommar-firandet ha något med glädjen över den vackra svenska naturen att göra, så instämmer jag helt. Vår fina natur behöver inte kopplas till något historiskt datum, utan finns nu.
Den är verkligen värd att fira!

Här är ett exemplar av mina vackra pioner.

I år kom inget regn och slog sönder dem, utan de fick stå där och blomma dag efter dag. Inte gjorde det nåt att blåsten ven runt knutarna heller.

Min lilla trasselsudd till katt, såg lätt irriterad ut över stormbyarna, men ”ställer man sig bara bredbent så ska det minsann gå att klara” – verkade hon tycka.

Här är hon på väg mot festplatsen, men följde intresserat dansen kring stången på tryggt avstånd.

Ett par näckrosor slog ut till midsommar i min härliga damm.

Det finns fler knoppar.

Överallt frodas blommor av olika slag. Det är bara att slå sig ned i vilstolen och njuta eller gå runt och inspektera på nära håll.

Lillan tycker särskilt bra om att ta en promenad på de stora stenarna som ramar in vattnet.