Vårbruk

Nu finns det hur mycket som helst att göra i koloniträdgården. Som tur var, fick vi soligt
och fint väder den här helgen också. Jag röjde bort mer ris ur rabatterna och klippte ett par häckar. Särskilt häcken ut mot vägen behövde ansas från alla grenar som vuxit rakt ut åt sidorna. Jag hann också med den extra trevliga uppgiften - att plantera något lite.

Penséerna är inköpta och planterade i kruka vid trappan.
Det är min signal till alla att jag
har börjat åka ut till stugan.

Visserligen har det blivit modernt med små penséer i år, men jag lyckades hitta den gamla vanliga, stora modellen i färgerna gult och någonting mörkt.

Förhoppningsvis ska de bli så här fina när de slår ut.




Jag piffade till rabatten vid stugans södra sida också. Den väggen har fått ny panel, som jag målade förra sommaren. De låga blommorna klarade sig bra trots byggställningar och stegar, men av den gamla Clematisen har inte synts ett spår. Nu var det dags att plantera en ny.

Jag hittade en fin Clematis Madame le Coultré på Hornbach.

Den ska kunna bli tre, fyra meter hög och blomningen ska pågå under tre månader enligt etiketten.

Blommorna ska bli stora och vita med lite gult fluff i mitten. Det är precis min dröm.

Med en stor portion tur kanske den blir nästan lika vacker som på det här fotot, åtminstone om några år.  




Det verkar kanske som om jag arbetat mycket hela helgen, men jag satt minsann helt stilla i solstolen och bara njöt långa stunder. Man måste ju få njuta av arbetsinsatsen och se hur fint det blir allt eftersom. 
  

Kolonin vaknar

Vi har fått vatten!
Alla åker ut till kolonin för att övervaka påsläppet av vatten. Det gäller att vrida huvudkranen rätt och ha täta vattenledningar inför årets påsläpp av vatten. Man är alltid lite rädd att något ska ha frusit sönder under vintern.

Är allt som det ska, börjar det klucka härligt i rören och inget droppar på fel ställe. Nu kan man sätta på stora vattengrytan och värma vatten till disk, använda toaletten och tvätta sig ren efter djupdykning i rabatterna.

Det var strålande sol, så jag firade med nybryggt kaffe i bästa solstolen.

Utsikten var lika tråkig som vanligt så här års - kvistar, löv och vissna blommor sedan i fjol.


Det här är ett ståtligt gräs, som brukar se väldigt dekorativt ut i kanten av min damm. De vissna bladen runt om, har varit vackra Funkior (Hosta).


I bakgrunden skymtar min Schersmin-buske och kala träd.


Det är bara att hämta sekatören.
Nu ska stänglarna klippas av och
samlas ihop. Det blir snabbt trångt
i komposten.  


Kroppen är ovan vid alla rörelser. Ryggen känns klen och det tänjer konstigt på baksidan av låren. Högra handen blir trött av allt klipp med sekatören. Borde nog smörja upp den lite.

Jag tar rast och går runt till andra sidan av huset. Har man sett! Där är några blommande krokusar!
Det är inte så märk-värdigt egentligen, men jag blir glad.

Nu gäller det att inte överanstränga sig första dagen. Jag är nöjd med min insats och packar ihop.

På väg till skogen stannar jag upp en stund. I den här sluttningen ska det komma vitsippor.
Än dröjer det nog ett tag.

Kanske att jag ser en liten, liten blåsippa bland löven. Synvilla eller önskedröm?

Inte tid att stå och filosofera mera.
Skynda längst stigen genom skogen.
Bussen väntar inte.

Det tar bara en kvart till busshåll-platsen. Jag hinner ändå njuta. Nog
är det bra härligt att våren kommit!

Nu ska jag köpa fröer och ny jord. Penséer bli vackert i en kruka vid trappan och ...

Ja planerna bara väller fram.

Ut till landet

Det blåser. Ganska mycket också. Det tycker jag är bra, för då torkar det upp på landet.
Jag vill ju inte halka omkring i lera eller sjunka ner i gräsmattan som om den vore en myr. 

Vägen ut gick riktigt bra. De kala pinnarna till träd i skogen skyddade hyggligt mot blåsten.

                                                             


Visst är det lite kul med stengärdsgårdar mitt i skogen?

De slingrar sig fram nästan överallt. 

Nu syns de särskilt bra mellan kala buskar och träd.

När jag reflekterar över det, skenar fantasin iväg till forna tider som jag inte vet någonting om egentligen. Vilka var det som bodde här en gång för länge sedan?
Varför samlade de ihop stenar och la upp dem på detta sätt?
Var det något som skulle skyddas, hägnas in eller markera gränser?
Ingen verkar veta.

Dags att lyfta blicken och se solen lysa över klipporna.       

Det är vackert.

Lurad och besviken

Visst är allting för sent den här våren?

Enligt mig så borde det finnas små blommor här och där. Någon enstaka liten krokus eller scilla åtminstone. Men jag har då inte sett en enda hittills. Ungefär så här har det sett ut vid den här tiden förr om åren.

Dessutom skulle vi få sol den här helgen. Av det löftet blev inget. I stället regnar det.

Solen borde ha lyst, så att man blivit rent bländad av att titta på vita krokusar.

Jag ser varken sol eller krokusar någonstans. Jag känner mig verkligen lurad. 

 

Sprickor i fasaden

När jag nyss skrivit om fasadrenovering, kan jag fortsätta på samma tema.

Det finns hus i centrum av stan som tagit skada av den stränga vintern. Här är ett gammalt hus från mitten av 1800-talet ungefär. Det är K-märkt så tillvida att inga ombyggnader får göras som påverkar fasaden. Hur förhåller det sig med annan påverkan?

Nu har teglet frusit sönder på flera ställen, särskilt i närheten av stuprör. Det ser riktigt illa ut.


Det verkar vara glipor i stuprören, för vatten har sprutat ut vid häftiga regn i stället för att rinna ner i avloppet. Teglet har nog skadats, när det blivit vått och frusit. Jag har sett hur delar av väggen varit täckt av is.

Nu ligger det flisor av tegel på marken. Går det att laga dessa tegelväggar så att det blir fint igen?

Den stora frågan

Kära hjärtanes så svårt det är att komma fram till ett vinnande förslag.

I min bostadsrättsförening är det bestämt att fasaderna ska renoveras. Alla håller säkert med om att det behövs, men vi är inte överens om hur. För att avgöra frågan, har vi fått rösta på förslag från fem arkitektkontor. Fördelningen blev 23, 9, 34, 14 och 20 procent.

Alltså vann det här förslaget, som hade fått 34% av rösterna, tyckte styrelse och förvaltning.

Kruxet var bara att de två förslag, som fick 23 och 20% av rösterna var väldigt lika. Samman-taget utgjorde de 43%. Själv var jag nära att köra med "ole, dole, doff" mellan de två, innan jag markerade mitt val. De förslagen följde den ursprungliga tanken med det här bostadsom-rådet och stod i fin samklang med de renoveringar som utförts i närliggande kvarter.

Det blev extra föreningsstämma där medlemmarna sa nej till styrelsens proposition att gå vidare med det "vinnande" förslaget. En klok person sa: "Gör det inte så krångligt. Det här är lika enkelt som ett franskt presidentval. Om inte någon får majoritet i första omgången, har man en ny omröstning mellan de två kandidater som fått flest röster."

Nu ställs ovanstående förslag mot det här förslaget, som fick 23% av rösterna.

Då kan husen se ut så här.

Det blir milda färger och ska vara skillnad på de olika gårdarna. Då känner man igen sin "egen" gård. Man ska också veta att balkongernas räcken blir i modernt, glasliknande material, som släpper igenom lite ljus och är lätt att rengöra.

Husfasader i kritvitt och kolsvart gillar jag inte. Någon balkong i lila med räcke i perforerad metall vill jag inte heller ha. Nej, jag kommer att rösta på förslaget i milda färger. Om jag minns rätt, lutar det åt att "mitt" hus kan få en gul ton. Det skulle jag tycka om.

(Bilderna är kopierade från föreningens hemsida http://www.brfmasthugget.se/)



Omställning

Vilken omtumlande tid det har varit. Då tänker jag på allt det tragiska vi fått ta del av efter jordbävning, tsunami och kärnkraftshaveri i Japan. Det hjälper uppenbarligen inte hur kunnigt och väl förberett ett samhälle är. Naturkatastrofer går inte att skydda sig emot.

På det personliga planet har jag tvingats till insikt om att jag blivit gammal. Visserligen kan jag nog kalla mig ”äldre” ett tag till, men så tätt som födelsedagarna kommer numera, är det lika bra att se sanningen i vitögat. Både ungdomen och medelåldern har jag lagt bakom mig. Hur blir det i fortsättningen? Nog blev det lite att tänka på.

Förra helgen tackade ”Vinterstudion” för den här säsongen. Vad i all sin dar ska man nu hitta på innan det blir vår? Jag sparar minnesbilden av hur Ferry och Lindström stod som ledare bredvid varandra och skulle skjuta ner alla prickar. Tänk att få se dessa två skidskyttar överst på pallen! För mitt inre såg jag redan prisutdelningsceremonin. Den förhoppningen grusades kvickt.

Jag minns också dramatiken under

VM i Holmenkollen och tjafset om den här scenen.

Nog tycker jag att den som vinner, måste ursäktas för lite ovanliga uttryck för sin glädje. Jag har i alla fall haft mycket glädje av all skidsport som visats.

Nu skulle det bli vår här på västkusten. Visst har vi haft sol och visst har flera trottoarer sopats rena från grus. Men nog har det känns lite kallt och idag snöar det! Då hjälper det inte att vi haft vårdagjämning och ställt om klockan till sommartid. Mig lurar man inte.

Tjejer kan

Idag blev jag förvånad. Det var en del påståenden under dagens stafettlopp som jag hade svårt att förstå. Ord som "tveksam, nervös, osäkert kort, fel stil, inte orka" användes om vårt lag. Kommentatorerna verkade inte alls tro att våra tjejer skulle klara en medalj.
 

(Foto: msn Sport)

Varför skulle inte Ida våga, hon som drog hem en guldmedalj igår? Anna Haag är ju säker-heten själv och ger sig inte i första taget. Minns att Brita Norgren blåste förbi Björgen i en uppförsbacke för några år sedan. Jag ser inget fel på en sån stil. Kalla brukar orka tävla flera dagar i sträck.  



(Foto: Christof Koepsel, Sportexpressen)



  Det blev ett härligt

 lopp och silvermedaljer!

Tjejerna har åter igen 

visat vad de kan.

Här visar de upp sig

för fotograferna också.

Spänning

Skidåkning kan väl inte vara nyttigt? Se bara hur Anja åker ur och tar sig för ett smärtande knä allt som oftast. Normalt brukar folk med dåliga knän inte åka slalom, störtlopp och liknande. Vi vet att det är farligt, men världsstjärnor inom sporten tror visst inte att det gäller dem, eller så tycker de kanske att det är värt risken...

Personligen är jag lite orolig för slaganfall och hjärtstillestånd när jag tittar på sådana spännande lopp i längdskidåkning som jag såg idag.


(Foto: msn Sport)


Det var dubbeljakt (2 x 15 km med skidbyte) för herrar i Holmenkollen. 

Här går Petter Northug i mål före Marcus Hellner och alla andra.

Publikens jubel var det mäktigaste jag hört nån gång.



När ett lopp böljar fram på det där sättet, når jag maxpuls tidigt. Åkare leder, rasar ned genom fältet och stretar sig uppåt igen. Inför spurten får jag krampkänning och faller nästan ihop vid målgång.

Som tur är pågår en hjärtlig kamp med mycket humor mellan de svenska och norska TV-teamen. Det är intressant att ta del av kommentarer och analyser från båda. Då får man lite perspektiv och lugnar ner sig. När sedan Northug ser så lättad och lycklig ut över segern, är det bara att glädjas med honom. Det här var nog ett viktigt lopp för honom att vinna under detta VM.

Grus i dojan

Visserligen har både snö och is tinat bort från gatorna i Göteborg. Ändå är det inte lämpligt att ta på finare skor för det. Då kan man få grus i dojan. 

Det ligger tjocka lager av grov "sand" på trottoarerna. Här har strötts ut sand i flera omgångar över de livsfarliga isar vi haft.

Här kan man knappt se stenläggningen under "sanden", eller grus, som den hellre bör kallas.


Jag lufsar fortfarande på i mina grova vinterskor med traktorsula. De tycks tåla det här underlaget bäst. Det är ju kallt också. Vi har haft minst -10 grader ganska länge nu.

Jag hoppas på några dagar milt väder, så att "snödrivorna" krymper bort också.

Det finns åtskilliga sådana här drivor av packad snö under grus och annan smuts. De tronar på åtskilliga torg, gårdar och andra öppna platser.